Det är svårt att skriva om det här! Idag har jag börjat titta på ”22 juli”. Efter två avsnitt var jag osäker på om jag skulle klara av att se resterande avsnitt, då den är så realistisk och berör känslomässigt. Men efter några timmar fortsatte jag trots allt titta på avsnitt 3. Tog paus när det blev för jobbigt. Lät saker och ting sjunka in. Vissa sekvenser är gripande, som när mobilerna började ringa och lysa i mörkret och ingen svarade. När de som sökte efter överlevande och döda ungdomar, såg att det var föräldrarna som ringde. Och sekvensen då karavanen med de svarta begravningsbilarna körde in för att få offren identifierade och när journalisten tillsammans med alla andra stod i kö på vägen mot Utöja och det kom 13 ambulanser med sirenerna på under en viss kortare tidsperiod. Det visade omfattningen av vad som hade hänt, men ändå inte … ! Samtidigt som det är jobbigt rent känslomässigt, gällande alla ungdomar som blev brutalt avrättade och den sorg som anhöriga måste känna, är att ta del av hur de som arbetade med att rädda liv, de som tog hand om de döda på olika sätt, de som rapporterade om händelserna och hur de etiskt skulle gå tillväga, poliserna som fick kritik, m.fl. var tvingade att vara professionella, men hur svårt de hade att möta denna smärta.

Serien är sevärd, speciellt eftersom man får veta mycket av vad som hände ”bakom kulisserna”. Men räkna med att det är inte lätt att ta in allting. Vi blir förskonade från att se vad som hände på ön. Inga hemska våldsscener. Det vi däremot inte blir förskonade från är känslor och det skall vi heller inte bli. Vi skall känna med och för alla berörda och det skall gå rakt in i hjärtat. Det var hemskt att följa med när allt detta hände, men att se serien väcker känslor som är starkare. Då var det nog alldeles för chockerande för att riktigt våga ta in allt det som hände.

Kategorier:Vardagen