Jag fick ett brev från Per-Johan när jag sökt in på forskarutbildningen vid Lärarhögskolan i Stockholm om att han ville träffa mig. Hade haft honom som lärare i pedagogikhistoria på pedagogiska institutionen på 90-talet. Efter ett år på Musikhögskolan blev han professor på LHS. Jag knackade på dörren och han öppnade och utbrast – Jaså, det är du! Kände igen namnet, men kopplade inte att det var du. Vi slog oss ner och talades vid. Han frågade lite om vad jag ville mm. Till slut frågade han om JAG ville att han skulle bli min handledare. Jag hade lust att hoppa upp och ner och säga JA, så glad blev jag, men det blev ett lite mer nedtonat bejakande. Ja så började det. År 1997 fick jag en doktorandtjänst och när han sen gick i pension 1998 behöll han mig som doktorand fram till disputationsdagen.

Han var den rätta handledaren för mig, då han inte styrde min process. Fick behålla avsnitt och kapitel även om jag visste vad han tyckte, till jag själv tog beslutet att ta bort dom.

Han var en stark personlighet och ett av de tidigare bästa minnena var när ämnesrådet i vilket jag var med i på pedagogiska institutionen hade bjudit in honom och en kollega Erik till en fest. Han kom utklädd som Platon och Erik var Sokrates och förde ett filosofiskt samtal. Föga visste jag då att det skulle bli just Platon som skulle bli mitt stora intresse fyra år senare. Per-Johan var en stor inspiration!

Stor saknad, blandat med fina minnen!

R.I.P Per-Johan

Kategorier:Vardagen