I DN tar man upp att många forskare känner att de trakasseras ute på sociala medier Länk ! (Inte läst då artikeln är låst, men känner till innehållet) I Universitetsläraren tar man upp att en lektor anklagar ett fackförbund för censur.

Ett alternativ kanske 🙂

För flera år sen skrev jag en blogg om utbildningspolitiken och andra aktuella frågor. Lektorio tycker till. MEN, då jag alltför ofta fick stå som representant för den ”usla” lärarutbildningen och ”det är inte så konstigt att det ser ut som det gör med lärare som du”-kommentarer” slutade jag skriva i den och öppnade den här istället i vilken jag berättar vad jag gör. Efter ett tag stod det klart för mig att den här bloggen inte är speciellt intressant att kommentera i, då den berättar vad jag gör och hur dagarna kan se ut när man arbetar som lärarutbildare och forskare. Men, jag har besök, och tror att en del som läser kan hitta små om inte guldkorn, i alla fall bronskorn.

Jag framförde inte någon kritik på min blogg mot den lärarutbildning som jag själv var lärare inom. I den mån jag hade och har kritik, framför jag den direkt till ansvariga utan att offentliggöra den. Varför gå via en blogg, om man kan framför den direkt utan repressalier, vilket är möjligt på min arbetsplats. Det är så jag ser på saken. Dessutom, lät jag min närmaste chef att ha en uppfattning om var gränsen gick. För det finns en gräns, en etisk gräns för hur mycket man kan skriva om kollegor, studenter mm.

Men, att kritisera utbildningspolitiken gav inget längre, då jag fick ”skulden” för hur det såg ut, så jag slutade blogga och minskade successivt ner min närvaro på andra bloggar, då jag hela tiden fick tänka på hur jag skulle framföra något, så att det inte missförstods. Ett hopplöst företag, varför jag slutade kommentera och framför slutade jag försöka tydliggöra hur den utbildning jag själv är lärare inom är organiserad och vilka ramfaktorer som styr den faktiska undervisningen. Allt för ofta bemöttes detta med att jag talade i egen sak, och att jag inte kunde se hur illa det var, då jag hade en inifrånsyn, mm. Till och med när jag höll med, kunde de uppfattas som om jag var emot. Jag slutade att kommentera!

Jag har tystnat i debatten, för det tar för stor kraft att hela tiden vända och vrida på det jag skriver ner, för att det inte skall kunna uppfattas på ett sätt som i många fall har varit det motsatta mot det jag velat få fram. Det finns fler blogginlägg än mina tio fingrar som jag aldrig har publicerat av den anledningen. Det tar dessutom alltför mycket tid som kan användas till annat än till diskussioner som inte leder någonstans. Den ”sanning” om den verksamhet jag verkar inom, som framfördes av företrädare för utbildningspolitiken med början år 05, har blivit en SANNING. Hur kan man ändra på den, utom att fortsätta vidareutveckla kurserna man ansvarar för inom de ramar (eller frirum) som står till buds, dock med vetskapen att den utveckling som sker aldrig kommer ut i det offentliga rummet.

Kategorier:Vardagen