När man börja att se en förhatlig blomfluga sätta sig på datorskärmen och plötsligt se det som ett sällskap, har man varit hemma för länge. Efter sex veckor förra måndagen körde jag till institutionen och allt kändes overkligt. Den här veckan har jag varit på ett uppsatsseminarium på Södertörns högskola.

Kom dit i god tid, efter att ha handlat på ICA Maxi. Allt kändes bra med maten i bagageluckan och gott om tid. Men, ingen lycka varar länge. Den reservparkering när allt är fullt vid högskolan var belamrad med grävmaskiner mm. och med en skylt att här skall det byggas utbildningsplatser. Okey, tänkte jag! Åker vidare och tog första till höger. Parkeringen där var full, men jag hade tur (visst) så en åkte därifrån. Jag körde in i luckan och letade sen efter en automat. Hittade den, men efter många om och men, upptäckte jag att det bara var för personal med tillstånd. Det fanns inga besöksplatser alls. Körde vidare till en annan parkeringsplats – tillstånd. Jag körde tillbaka till högskolan och då hade jag faktiskt tur. Men det tog 40 minuter. Nåväl, jag hann med 5 minuters marginal till grupprummet.

Igår körde jag till institutionen och allt gick bra. Vi träffades för ett lärarlagsmöte och sen på eftermiddagen vikarierade jag i den grupp som en kollega tog över då jag blev sjukskriven. De hade presentationer och det var givande. De var väl förberedda, pålästa och engagerade.

Smärtan gjorde sig påmind under dagen, men uthärdligt. Däremot kände jag igårkväll att det tagit en del på krafterna, för jag var övertrött och det tog ett tag innan jag kunde slappna av på grund av smärtan. Somnade till slut och vaknade efter att klockan tjutit i en timme. Idag har jag jobbat på under flera timmar utan att ha känt av den där brännande, ömmande och stickande huden. Men för någon timme sen startade den igen.

I morgon är det heldag och lite oroad är jag över den tre timmar långa storföreläsningen som jag skall hålla. Men, jag tänker positivt. Det kommer gå bra.

Men, vad gör jag med blomflugan? Hoppas på att det blir vår snart och att smärtan går över, så jag kan göra mer. Det har blivit en del stillasittande och för lite rörelse.

Det känns bra att se att siffran slagit om från 4 till 3 månader (även om det står 30 dagar) tills jag åker till Kavala igen.

Kategorier:Vardagen