Derrida och Kant var två filosofer som jag under min doktorandutbildning undvek. Heidegger läste jag, men min tolkning var att han förespråkade en dödens filosofi (begrep inte bättre). Fortfarande fungerar Heidegger som ett stoppord för mig. Men vem vet. Det kanske blir med honom, som med Kant, som jag läste för några år sen och även om jag inte är inläst, sugs inte längre hans teori in ett svart hål.

När min dåvarande doktorandkollega Hillevi Lenz-Taguchi skrev om Derrida för arton år sen, begrep jag inte ett vitten. Och jag lämnade honom, liksom Kant att sugas in i det svarta hålet.

Jag köpte iofs Apoteket för något år sen, så något närmande till denna tänkare var på gång. Nu är det Derrida som är utmaningen! Döm om min förvåning, tack vare föreläsningen som Hans Ruin höll igår i kursen som behandlar Derrida och Husserl, när jag upptäckte att en uppvaknande stark lust att förstå uppstod under seminariet. Okey, jag upplever honom lika svår, men nu vill jag som sagt verkligen förstå.

Jag gillar inte svarta hål, vare sig som privatperson eller yrkesutövare. På tal om det senare, glömmer jag aldrig den gången då jag höll i kursen Forskningsmetod och vetenskapsteori på C-nivån på Lärarhögskolan, då jag en halvtimme innan seminariet började, tänkte – Hoppas ingen frågar mig om Kant! Man skall aldrig utmana ödet, för den första frågan var om Kant. Och det fanns inget annat att göra än att erkänna – Jag kan inte Kant! Det gick inte att slingra sig ur det på något sätt, då jag faktiskt inte kunde någonting. I alla fall inte så mycket att det var möjligt att säga någonting. Studenten nickade och accepterade min okunnighet.

Men så går åren och till slut finner man en utbildning inom filosofi med kunniga professorer som är experter och kan förklara det svåra, så det blir enkelt (nåja, enklare iaf). Man kan ju inte undvika spännande tänkare för att deras sätt att förmedla sina tankar är nästintill ogenomträngligt.

Kategorier:Vardagen