Oredigerade tankar om det gåtfulla läsandet och skrivandet (eller om man så vill – Jag tänker högt).

När jag ser tillbaka på mitt liv har litteratur och eget skrivande varit den mest dominerande sysselsättningen. Jag ”läste” innan jag lärde mig läsa. Jag och min kamrat följde med våra äldre bröder till skolan då vi var sex år gamla. Vi satt utanför med skolväskor och med var sin bok. Jag strök under ord (senare upptäckte jag att det var över orden, då jag hade hållit boken upp och ner). Fortfarande kommer jag ihåg hur de obegripliga orden (i form av tecken och mellanrum) såg ut. Kommer ihåg hur det var att lära sig läsa och när jag började skriva. Skrev spökhistorier på 30 sidor på lågstadiet och historier som var så verklighetsfrämmande när jag blev lite äldre, att mina närmaste undrade om jag befann mig i världen eller i ett annat universum. Än idag är jag fascinerad över att ord och meningar är så levande och att jag kan förstå. Samma känsla får jag, av att förstå engelska som om det vore svenska. Men det märkligaste är att jag förstår norska och danska (utom en del ord) utan att ha lärt mig det. Kan inte säga eller skriva ett enda ord på dessa två språk. Men förstår gör jag!? Hur är det möjligt? Förstå grekiska är dock fortfarande en stor utmaning.

Varför nu denna genomgång? Går en kurs i filosofi och litteratur och den handlar en stor del om skrivandet, men även om läsning. Det har fått gamla minnen att dyka upp och min fascination och förundran att väckas till liv, över hur det är möjligt att förstå skriven text och förstå meningen. Än svårare att förstå hur det är möjligt att ha en historia inom sig som vill komma ut. Jag skriver inte litterärt, men jag vill berätta historier, om de så bara blir berättade för mig själv. Ofta vet jag inte hur en historia jag påbörjar slutar, men vill få reda på hur den utvecklar sig. Det betyder att historien och människorna i den går sina egna vägar och för mig gäller det att bara följa med. Det finns naturligtvis en logisk förklaring – personerna måste vara trovärdiga, liksom historien i sig.

Allt det här kan tyckas vara självklart och det är ju det, för den som kan läsa och skriva. Men ändå så gåtfullt. I kursen talar vi om att det är som att höra en röst och att läsandet i själva verket handlar om att man lyssnar.

Skrivandet mer än läsandet handlar för mig om att lära sig om världen; när historien väl är nedskriven, finns den som egen existens (bortkopplad från författaren själv) och ett lärande sker eller har skett, som har sin grund i tidigare erfarenhet och kunskap (som varit dold även för författaren själv).

Jag är inte författare, men är en person som skriver och som alltid har gjort det. Har fått mycket kritik för mitt sätt att skriva (följer inte det korrekta sättet att skriva) vilket har lett till att jag blivit en bättre skribent (om det nu säger så mycket). Men jag följer en rytm (som kan bli orytmiskt) när jag skriver. Det kan förklara att läsning i själva verket är att lyssna. Det finns en ton; melodiös, sorglig, manisk osv. i böcker (skönlitterära såväl som vetenskapliga). Det är alltså inte bara läsning som är att lyssna utan även skrivandet. Det kan förklara en hel del om det nu är så, varför det är så svårt att läsa viss litteratur. Ljudet är för lågt eller icke existerande.

Det är ett behov hos mig, mitt sätt att uttrycka mina tankar som leder till mitt eget lärande, eller i bästa fall för mitt höga nöjes skull. Det är roligt och avkopplande. Mina bästa stunder i livet är när jag sitter vid datorn och skriver. Är det då inte lite patetiskt, när man tänker närmare på saken? Varför inte leva sitt liv ”ute i verkligheten” istället för på en plats utanför den? Men, som jag ser det, för att kunna skriva måste man kunna leva, för hur skall man annars kunna uttrycka något som baserar sig på ens upplevelser i levandet. Är det t.ex. möjligt att skriva om relationer, händelser, eller berätta historier om man aldrig har haft en relation, varit med om händelser eller läst en enda historia från början? Om jag skall vara lite retorisk. Skillnaden mellan att leva i världen utan att skriva och att göra det, är att det blir en dokumentation. Det är jämförbart med fotografering – man dokumenterar verkligheten genom att ta bilder. Skillnaden är att bilden visar på det man kan se på ett annat sätt än i skriften, medan bilden i en text finns mellan raderna, men då kallas för meningen (budskapet) texten förmedlar och läsaren mottager eller inte.

Kanske en ”riktig” författare har tre gåvor – musikalitet, litterär talang och konstnärlig blick. Det är kanske dessa gåvor som skiljer författaren från oss vanliga dödliga som tycker om att skriva, men som gör det mer eller mindre bra.

Kategorier:Vardagen