Sitter i detta nu framför datorn och tittar ut genom köksfönstret på regnet i förorten. Det är inte några människor ute än, inte heller några störande ljud. Det är mörkt inomhus och lägenheten måste lysas upp med elljus. Sitter framför datorn och skall producera text. Vädret är exemplariskt! Men så funderar jag vidare på kontraster i livet. För drygt en månad sen satt jag på terassen i Kavala och såg ut över en fantastisk utsikt över staden i väntan på taxin som skulle köra mig ner till bussen mot Saloniki. Det skulle kunna upplevas som en dröm, om inte känslan och minnena vore så starka. Tror de här kontrasterna i mitt liv under de två sista åren påverkar mer än jag någonsin trodde att de skulle göra. Allt började efter veckan på Kreta, förvärrades förra året och fördjupades detta år. Sitter framför datorn och tänker på det meningsfulla jag har framför mig, med lärarjobbet, mina studier och så mycket annat. och försöker hålla fast vid det. Men jag är kvar i Kavala. Vet dock att detta lägger sig efter en tid och det är jämförelsevis en småsak med hur det skulle kunna vara.

Flyktingkatastrofen har engagerat mig. Om jag hade möjlighet, dvs. tid men framför allt ork, skulle jag göra något rent konkret. Skulle åka ner till Grekland och bli volontär. Nu följer jag med i nyheterna och bidrar på ett annat sätt, som så många andra. Det är svårt att värja sig (vilket vi heller inte skall göra) mot denna ström av människor som är på väg från något de inte orkar leva med och i, till något bättre. Men på vägen dit genom Europa riskerar de sina liv över Medelhavet, blir stoppade och illa behandlade vid gränsen till Ungern, och allt fler länder stänger sina gränser på ett eller annat sätt. Våra grannar för att ta ett exempel – Danmark och Finland vill inte ta emot. Men Sverige stänger inte gränserna, tar emot och det gör mig stolt. Men bedrövad över våra grannar som under kriget och på 60-talet fick möjlighet att skapa sig nya liv i Sverige. Glömmer man så fort eller vet inte längre politiker m.fl. hur det var. Är det historielösheten det beror på.

Kontraster! Mitt liv som jag lever i ett land som inte har haft krig på jag vet inte hur länge. Ett land som har en struktur, och politiker som oavsett partitillhörighet ändå håller på det viktigaste (med vissa skillnader som bidragit till att klyftorna mellan de som har jobb och hälsan och de som inte har det, har ökat). MOT om allt det jag har, på några veckor skulle raseras och det enda jag hade kvar var att försöka fly till ett annat land. Skulle Danmark, Finland och Norge stänga gränserna? Eller är det varifrån man kommer som har betydelse? Tror det är viktigt för alla som tycker att det är helt i sin ordning att stänga gränser, få insikt om att nästa gång kan det vara de själva som sitter i samma situation. Det kan bli verklighet, med tanke på den politiska situationen i Sverige med ett parti som växer sig större för varje år! De som i olika länder håller med sina regeringar om att stänga människor på flykt ute, kan bli med i nästa flyktingström!

Vad är ett regn i ett tryggt och fredligt land, när man sitter under tak, har mat för dagen, och inte behöver vara rädd för att villan, bilen, sommarstället, jobbet på några veckor blir ett minne blott? I ett land där vi ser allt detta som självklart. Men det är inte självklart, för allt kan förändras. Inte detta år eller om tio år, men kanske om tjugo år. Vem vet!

Det finns en hel del som har förändrats i Sverige och det måste bli en ändring. Alla som blir arbetslösa måste få en möjlighet att få ett nytt jobb, utbilda sig och bli väl behandlade. Alla sjuka och gamla måste få en dräglig tillvaro. Hemtjänsten måste bli bättre – egen erfarenhet av den är inte positiv. MEN, det är grader i helvetet – det går inte att jämföra med de som lever i länder i krig eller i ekonomisk kris. För här kan vi göra något åt det, trots att viljan hos en del som har makten brister, liksom kompetensen. Trots att makten är mer fokuserad på att uppnå sina egna ideal än på de människor det berör.

Kategorier:Vardagen