Formen är viktig, men när den är så dominerande att konsekvenserna blir brist på flexibilitet och upptäckande riskerar den högre utbildningen att bli konformistisk. När betyg sänks för att innehållet kräver fler sidor än vad som bestämt, riskerar speciellt examensarbeten och uppsatser att något viktigt går förlorat. Modet att våga göra någonting som går emot rådande ordning. Det riskerar att få studenterna att istället för att gå djupare ner i ämnet och förlora sig i något det är intresserade av, fokusera på hur något skall rapporteras, se ut och tid går åt till att undra över vad som skall stå under rubriker som finns i mallen, eller fråga hur många referenser som skall finnas för att det skall bli ett godkänt betyg. Studenter som har kapaciteteten att tänka utöver det gängse och det annorlunda hålls tillbaka, då detta kan sänka betyget från VG eller A/B till ett G eller ett C.

När uppsatsseminarier i en del fall handlar mer om formen och vad som brister i den (enligt mallen), istället för ett samtal om vad studenterna kommer fram till, uppstår frågan – Var har vi hamnat inom universitetsvärlden, när handledare istället för att uppmuntra studenternas inneboende kraft, bör handleda för att de skall presentera en uppsats som lever upp till formen, mer än innehållet? Allt för att få ett godkänt betyg? När de får känslan av att det som de ser som en prestation eller att de fått kunskap om något nytt, eller nya insikter, egentligen inte har betydelse, utom att själva formen efterlevs.

Formen har alltid varit viktig, men det har blivit den viktigaste. Visst har det alltid funnits handledare och examinatorer som har en bild framför sig hur något skall vara, men numera handlar det om att andra som sett mer till innehållet och vad studenterna har gjort (och utifrån det leda studenten till ett godkänt betyg) är tvingade att följa formen. Allt för att skydda studenten från att få sitt arbete att bli någon annans och i värsta fall få den totalt sågad. Det här får konsekvensen att uppsatser ser likadana ut, även om själva formen/mallen skiljer sig mellan olika ämnesdiscipliner. Det blir svårt för studenterna att byta disciplin. Då får de lära om. En fördel är att de lär sig att någonting kan se olika ut, men att det egentligen skall vara lika.

Har en ämnesdisciplin bestämt att en viss mall och ett visst antal tecken skall gälla, ja då är det detta som skall följas (i stort sätt, även om jag efterlyser flexibilitet). Men, konsekvensen (vilken oroar mig) är att få vågar ta steget och gå utöver det rådande. På så sätt förlorar vi de som har möjlighet att nå verkligen nya kunskaper och nytt sätt att tänka. Och konsekvensen ser vi numera resultatet av att de flesta doktorsavhandlingar numera blir allt mer opersonliga och likartade. Det har gått för långt och tyvärr har det skett en gymnasifiering inom universitetsvärlden.

Men hur har det blivit så här?

En orsak är förstås den ökade kontrollen. Det verkar finnas en ”rädsla” om än i gott syfte, att missa någonting som inte får förekomma – Mångfald. Det blir svårare att bedöma och betygsätta mångfald, vilket innebär ett försvårande av att säkerställa och kontrollera. Men, de flesta som arbetar inom universitetsvärlden har ju kunskapen (eller bör i vilket fall ha den) att kunna bedöma mångfald, dvs. kunna se att allt inte behöver se likadant ut för att kunna bedömas likvärdigt efter vetenskapliga kriterier. De enda kriterier som faktiskt behövs – allt annat med matriser och bedömningskriterier behövs egentligen inte? Men, nu har vi det här systemet och alltfler blir alltmer beroende av att få matriser som ett stöd vid bedömning. Vilket innebär att kunskapen hos handledare och examinatorer också blir begränsad med tiden. Förmågan att se hur en text som inte följer mallen, kan nå upp till ett vetenskapligt kriterium blir eftersatt, även om vissa delar inte finns med. Kunskapen om att alla metodologier inte kan läggas in i en mall, utan att förstöras, försvinner.

Den yttersta förklaringen är nog ändå att allt skall kvalitetsutvärderas, av representanter utanför lärosätena. En institution skulle kunna få omdömet bristande kvalitet, trots att det finns en hög vetenskaplig kvalitet. Därför att den beaktar att allt behöver inte vara likriktat för att leva upp till vetenskaplighet.

Kategorier:Vardagen