Nu är jag i Kavalla sen kl. 17 grekisk tid (nu är hon nio. Känner mig rätt mör efter denna långa dag. Vaknade fem, fick veta att bussarna numera bara går varje halvtimme, så det blev stressigt. På flygplatsen stress som vanligt, men till slut satt jag på planet till
sammans med två till. Vi talade om Grekland förstås. Starten gick bra trots moln hela vägen upp, resan ner gick bra, men sen blev det inte tråkigt. Vi sjönk hisnande två-tre gånger, det slog lock för mina öron, så det blev helt tyst och ganska högt över havet gled planet långsamt som om det väntade. Locken för öronen släppte och ljudet hördes igen. Sen flög piloten ett helt varv och tillbaka (men då blundade jag). Sen började nedstigningen och den var inte rolig, det skumpade och planet svajade fram och tillbaka hela vägen ner. Mina grannar reagerade, men jag stängde av och fokuserade på att vi skulle komma ner. Själva landningen var inte heller så kul, men vi kom ner ordentligt, vilket jag i min avstängdhet fokuserade på att vi skulle göra. Det blåste rätt kraftigt förstod vi sen, när vi gick ut genom dörren och nerför trappan.
Bagaget kom snabbt och taxiresan gick också helt utan problem – rejält billigare än förra gången blev det också 21 mot 35 euro (den förra måste ha kört fel och trott att vi skulle till Kavalla, men inte ville tillstå det). Men det var hett, kvalmigt och fuktigt, samt instängt i den stora bussterminalen, med alla bussar som kom och åkte hela tiden. Och vad händer – bussen till Kavalla är 40 minuter försenad. Till slut gick jag in i förhallen, då det var lite svalare. Bussen kom till slut, chauffören stack iväg, kom tillbaka och öppnade dörren. Och en isande vind svepte över oss. Det var obeskrivligt skönt att komma in i kylan. Sen tog det 2 timmar och 30 minuters skön sval tid. Det var 36 grader, men kändes som över fyrti.
I Kavalla var det också hett, men helt annan hetta (torrare). Men det blev klibbigt iaf, efter ett tag, men inte som i Saloniki (då det kändes som om jag satt i en bastu). Satt en stund och pratade med Elisabet och sen med Robert. Gick och handlade, men glömde salt, öl och olivolja. Nu är det lugnt och tyst i huset. Alla andra är ute. Nyduschad och känner mig nöjd, måsarna är fortfarande vakna och låter utanför mitt fönster mot gatan (tillfälligt i natt – flyttar till trädgårdssidan i morgon). Och under tiden jag skrivit detta har det blivit mörkt.
Jag har tagit vid där jag slutade förra året – alt känns bekant. Men en aningens overklighetskänsla infinner sig – jag är faktiskt i Kavalla rent fysiskt och inte bara mentalt. Får inte glömma berätta att jag blev välkomnad i form av tre små myggbett.
