Hanna Enefalk uttrycker att det är en minoritet som kan stava i samband med att Agenda tar upp lärarutbildningen. När jag googlar på Enefalk visar det sig att hon arbetar på historiska institutionen vid Uppsala universitet och är lärare i historia. Hon undervisar i kursen Historia B för ämneslärarprogrammet.

Agenda gör som de flesta medier, tar upp den ena sidan och gör den allmängiltig och den går alltid ut på den negativa. Min erfarenhet är att bland lärarstudenter är det en minoritet som inte kan stava. De flesta skriver väldigt bra texter och stavfel är ovanliga. Eftersom det uppenbarligen är så stor skillnad mellan hur vi ser på det, vilka studenter vi har och kanske även vilket ämne vi undervisar i, kanske alla sidor borde föras fram. Självklart kan bristen på stavfel hos de studenter jag undervisar, bero på att de lämnar in datorskrivna examinationer och att de har korrekturläst sitt arbete. Men, det gör ju alla – även de som skriver vetenskapliga rapporter och avhandlingar. Och genom detta lär sig ju de flesta hur ett ord stavas.

För övrigt stör jag mig över hur Enefalk framförde sin kritik i Agenda. Hon dissade de flesta studenter, med en ton och ansiktsuttryck som visade hur dåliga hon anser att majoriteten av studenterna är. Men än allvarligare är det att Agenda och SVT låter henne göra det utan att hon blir oemotsagd eller att det finns en brist på nyansering i rapporteringen.

Eftersom jag är inne i den här världen, vet jag ju att fokuseringen på språket ibland är så överdriven, att innehållet och de kunskaper studenterna har sätts i bakgrunden. Viktigare att föra fram är svårigheten att få studenterna att finna det meningsfullt att läsa in kurslitteraturen. Men frågan jag vill ställa är vad vi som arbetar som universitetslärare gör och kan göra för att få dem att finna meningen. Istället för att släppa ansvaret och uttala oss nedsättande mot dem som vi faktiskt är anställda för att skapa och ge dem möjligheterna att växa och lära sig. Redan när Enefalk och hennes kollegor ”larmade” om att så få fick godkänt på sina tentor, efterlyste jag en viss självkritik hos dessa lärare.

När examinationer inte blir som jag förväntar mig, ställer jag mig alltid frågan – Vad har JAG missat? Vad är det som saknas på kursen? Och när jag kommit underfund med det, försöker göra något åt problemet.  Kan vi skylla ifrån oss vad gäller upplevelsen av meningsfullheten hos våra studenter. Eller kan vi göra något åt saken när de är hos oss? Ibland inte, men oftast kan vi arbeta i den riktningen. Men om man går in med attityden att de flesta är dåliga, är den mest sannolika konsekvensen att man inte lyckas. Jag förutsätter att alla kan och att de sitter där för att de är intresserade och vill lära sig. Om någon frågar vad ett ord betyder eller hur det stavas, svarar jag.  Vem går en utbildning som inte intresserar personen ifråga? Det betyder inte att alla är intresserade, men jag kanske kan få dem att bli det?

• http://www.unt.se/debatt/vara-studenter-kan-inte-svenska-2027570.aspx
• http://www.ergo.nu/nyheter/20130523-var-brister-kvaliteten
• http://spraktidningen.se/artiklar/2013/08/sa-skriver-studenterna

Kategorier:Vardagen