Häromnatten hade jag suttit länge och tittat på DVD. Jag gick upp och var utan glasögon och såg något svart på golvet. Det såg ut att ha ben och när jag blåste på det, rörde den sig framåt. Snabbt fick jag tag på ett paket näsdukar och drämde till och höll kvar länge och väl. När jag var säker på att odjuret var borta, lyfte jag på paketet. Djuret var tillplattat och så plötsligt poff, så vecklade det ut sig. Och vad såg jag:

Jo, en gummisnodd, som hade stått på kant och rullat när jag blåste på den. Så är det när man inte ser så bra utan glasögon utan att ett suddigt synfält får något att se ut som ben på en stor insekt. Jag kommer att tänka på min gamla katt Rasmus, som kunde bli rädd för något så ofarligt som en gummisnodd eller ett hopknycklat papper. Nu förstår jag varför? Man ser det man tror sig se och det gör både katter och människor. Jag trodde inte mina ögon då odjuret förvandlades till en ofarlig gummisnodd. Lite genant och en smula patetiskt, men mänskligt!?

Kategorier:Vardagen