Högskolans eller studenternas fel?

DSCN4693Nu på årets första dag läser jag några artiklar om högskola/universitet. Det är Mats Alvessons kritik om att Högskolan inte tar sitt ansvar och Gunnar Karlsson om att Studenterna måste själva ta ansvar.

Mats Alvessons kritik gäller kravlösheten på många utbildningar och han skräder inte orden:

Huvudansvaret ligger hos högskolelärarna. Många brister i fråga om integritet och ansvarstagande – det är alltför lätt att vara följsam i kvalitetssänkningsbranschen.
Som högskolelärare, särskilt om man inte har forskarambitioner, kan man ha det bekvämt. Låg undervisningsbörda, ”kompetensutveckling” som del i tjänsten (ofta utan precisering av vad det innebär) och liten risk för sanktioner gör att man lätt kan missköta sig. Att ställa krav innebär merarbete, till exempel långa diskussioner med missnöjda studenter och om examinationsarbete. Ambitiösa lärare missgynnas lätt, särskilt då hög ambitionsnivå tar tid från forskning och ibland leder till dåliga kursutvärderingar. De senare har ofta en korrumperande effekt, då lärare stimuleras att bli kundanpassade.

Jag skulle kunna gå in och bemöta det mesta här, men vad gäller låg undervisningsbörda har han rätt i att seminarietiden inte är så stor, men däremot bedömningsbördan. Kompetensutvecklingstiden som vi har på SU och tidigare på LHS beräknas i relation till undervisningstimmarna i tjänsten. Om jag är en ambitiös lärare får andra uttala sig om, men jag tar jobbet på allvar, vilket leder till att tid tas från forskning, precis som han säger. Jag hinner aldrig sitta i lugn och ro och skriva en forskningsansökan eller en vetenskaplig artikel värd att lämna in.

Gunnar Karlsson fokuserar på studenterna:

Lika intressant som Alvessons artikel är diskussionen som följde på Brännpunkt Direkt. Av knappa sextio inlägg så raljerar alla personer utom en med hur lite de studerat och ändå klarat kurser och hela utbildningar, ibland med högsta betyg. Än sen då: hur mycket mer hade ni inte kunnat lära er om ni bemödat er med att studera? Hur väl hade ni kunnat era ämnen, vilka färdigheter hade ni fått; hur väl skulle ni förbereda er för framtiden? Om inte högskolan ställde krav på er, varför ställde ni då inte krav på er själva (och på högskolan)!? Endast en person, Daniel Ström, påpekade det uppenbara: ”Det skribenten [Alvesson] dock missat helt är att poängen med högskolestudier är att de sker på eget ansvar. Det är upp till var och en hur mycket de lär sig av sin utbildning.

Högskolan har säkert problem med att ställa krav på arbetsinsats och hög kunskapsnivå, men studenternas inställning är ett än större problem. Om det bara vore högskolan som brister medan studenterna tar ansvar borde vi se att de flesta utexamineras på en bråkdel av den nominella tiden för ett utbildningsprogram. I verkligheten tar många betydligt längre tid på sig.

När jag läst i debatten om studenter som menar att de studerat lite och ändå klarat kurser och hela utbildningar reagerar jag ungefär som Gunnar Karlsson. När studenter ibland frågar vad de skall kunna för att bli godkända, brukar jag råda dem att läsa för att lära sig, inte för att få godkänt på kursen (lär man sig får man godkänt) eller när de någon gång i utvärderingar menar att de inte lärt sig något på grund av för låga krav, har jag ibland svarat att vi inte förbjuder någon att läsa och lära sig hur mycket de vill.

Kommentar av en läsare på SvD

Det är det slappaste som finns. Rekordet är att en student på 12 timmar gjorde ett arbete som skulle vara ett grupparbete på 7,5 hp för 4 personer. Det blev VG och i princip blev gruppen kursetta på detta. De andra korrekturläste men ändrade inte en enda stavning. För egen del tog jag ett antal tentor genom att aldrig öppna boken, aldrig gå på föreläsning. Jag gick helt enkelt på upprop och tentan. Ibland gick det på första försöket men allt som oftast så var det andra tentan (då jag ”visste vad kursen handlade om”) som den klarades. Mindre än 10 timmar inklusive två tentor, samt transport till och från dessa var inte ovanligt. När jag väl förstått hur vissa institutioner ville ha svar så tog det inte lång tid att inse vad de ”sökte för kunskaper”. Den enda färdighet som krävdes var att gissa vad kursansvariga prioriterade i kursen. Ibland sa de det rakt ut. Då var det mycket lätt.

Jag kan tycka att studenter som själva valt en utbildning också måste få ha rätten att själva ta ställning till i vilka ämnen de nöjer sig med att få ett E eller D. Och dessa betygssteg skall ju ändå täcka det som krävs. Varför har vi D och E om de inte är värda något?

Som undervisande lärare (nej, det är inte en redundant benämning) kan jag inte låta bli att reflektera över en kurs som jag ger. Den utgör hälften av poängen i en läsperiod och studenterna borde följaktligen lägga ned minst 20 timmars arbete i veckan. Det tror jag inte att de gör. De flesta får betyg D eller E och verkar nöjda med det, eller så får de F och tentar om och om igen till dess de av ren slump kommer över ribban för att bli godkänd; det är studier som lotteri.

Studenter på lärarutbildningen går mellan 4-5 år och självklart kan det finnas ämnen eller kurser som inte är så intressanta och därför är det inte som jag ser det helt fel att i några ämnen ha den inställningen att det räcker med ett D eller E. Däremot är väl F inte något som är önskvärt eller något man kan ha i beräkningen. Men de studenter som i debatter eller uttalar sig i media menar att de klarat sig genom utbildningen utan att göra något, kan ha fått E i varje ämne eller också är det studenter som redan kan mycket och egentligen inte behöver gå kursen. Men, precis som Gunnar Karlsson säger – hur mycket mer hade ni inte kunnat lära er om ni bemödat er med att studera? NÄR blev det en dygd att inte lära sig mer än nödvändigt och få betyg E eller ett A eller B utan att behöva anstränga sig?

Min slutsats av att ha läst båda artiklarna och en del andra som jag inte har refererat till här, är att vi måste sluta lägga ansvaret på andra, och se vad vi själva kan göra för att ta vårt eget ansvar. Det var t.ex. inte min lärares fel på Södertörns Högskola att jag bara fick betyg G på min B-uppsats. Det var mitt eget fel, som skrev den på en vecka och inte hann göra den helt klar. Jag kan naturligtvis skylla på min arbetsbörda, men om jag skall studera på högskola eller universitet måste jag ha tid. Om inte, får jag vänta, vilket jag också gör. Under hösten har jag inte lagt ner en enda timme på kompetensutveckling i form av högskole- eller universitetsstudier, däremot på att läsa in viss litteratur på egen hand. Men, jag har iofs råd att göra det. Behöver inte få någon examen. Många studenter måste arbeta under tiden, andra har familj och barn. Det är nya tider nu och studenterna är inte den fria och bekymmersfria grupp som den var för kanske 20-30 år sen. Det är också något vi måste förhålla oss till. Eller inte??

Jag för min del ser det som en förmån att kunna läsa in filosofi på ABC-nivån och enstaka kurser i idéhistoria, t.ex klassikerläsning av vissa tänkares verk, då detta ger mig en ökad kompetens i mitt yrke. Det skulle inte vara möjligt om jag måste bli klar med alla moment under en termin för att få fortsätta. Därför kan jag inte se att universitet och högskola skall vara till endast för de som måste få en examen för att bli ”anställningsbara”. Det måste finnas plats för andra också! Vi lever i en tid då alltfler byter yrkesbana, då utvecklingen går snabbt och nya kunskaper måste tillägnas. Utbildningssystemet måste kunna följa med här och fånga upp de som behöver uppdatera sina kunskaper. Då kan detta system inte vara fyrkantigt utan följsamt, eller bara till för den grupp som precis har gått ur gymnasieskolan.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s