Vågade krypa ur mitt tillfälliga skydd, ut i kylan, fast jag kände mig en aning matt med en tilltagande huvudvärk. Åkte för att få vissa papper kopierade och åkte sen för att handla. Hade ingenting hemma. Allt var slut, kaffe, kakor, mat, bröd, marmelad och t.o.m tvålen var slut. Men jag piggnade till sen efter en kopp kaffe och en banan.

När jag hade betalat och stod och packade i mina varor, gick en liten flicka och sjöng Jag må han leva .. och ställde sig på andra sidan. Hon tittade glatt på mig. Jag frågade om det var hon som fyllde år. Hon sa något jag inte förstod. Då kom en kvinna och sa – Hon kan inte svenska, för hon kom idag. Och det kom fram att hon och hennes syster kom från Syrien idag på grund av krisen. När jag sa att det kanske ordnar sig, sa kvinnan. Tror jag inte. Nej, inte jag heller egentligen, höll jag med.

Mina tankar kring det här är hur det känns för två små flickor att ramla ner i ett annat land, även om de har sin släkt hos sig. Jag hoppades att de skulle få roligt. Och de tittade på mig och log utan att förstå ett enda ord, men fick det jag sa översatt. Önskar dem all lycka!

När jag var på väg ut från affären ringde min tjänstetelefon, så jag satt sen i min bil och pratade länge och väl med en student innan jag körde hem.

Känner mig piggare, men har fortfarande huvudvärk!

Kategorier:Vardagen