Tidigt uppe efter en god natts sömn. Drömde lite märkligt, men kanske drömmarna var helt i fas till var jag hade befunnit mig. Men när jag blev klar med allt och ringde ner till G, och vi bestämde att träffas nere vid poolen och vänta på transferbussen ute, kände jag en viss känsla i magen som inte var behaglig – flygningen!

Vi gick och lämnade in bagaget och sen till poolområdet vid Iolida Beach. Där var den lilla huskatten i full gång. En liten kattunge som upptäcker världen. Den större huskatten fanns med hon också.

Transferbussen kom och vi åkte mot flygplatsen. Den där vägen nerför berget på ditvägen, skulle vi uppför och jag tyckte vi åkte alldeles för nära kanten – kände en tilltagande rädsla, men tänkte – nu blir starten mindre oroande. När vi kom till flygplatsen fick vi stå utanför terminalen och vänta i 45 minuter. Sen blev det full fart. De stressade nästan sönder oss. Både vid incheckning och säkerhetskontroll. Vi gick vidare till taxfree, som inte var så mycket att hurra över. Det fanns få sittplatser vid gate 8 och vi fick vänta länge på att få komma på bussen som förde oss till flygplanet, som stod och väntade. Jag kände mig rastlös och ville iväg.

När jag gick uppför trappan till flygplanet och blåsten var som en fön i högsta hastigheten, kände jag den där obehagliga känslan tillta. Men när vi väl satt oss på våra platser och jag åt en banan försvann det.

Så backade vi ur gaten och snart stannade planet inför starten. Motorerna rusade och vi var på väg, upp i luften. När vi började andades ut – jag och bänkkompisen, sjönk vi först för att kastas åt vänster och åt höger kraftigt för att sen sjunka lika kraftigt. G utbrast – Men, Vad händer?!! Bänkkompisen tog tag i min och hennes mans hand och skrek. Även andra skrek.

Och så var allt över – det blev lugnt och säkerhetslampan släcktes. Min puls var säkerligen uppe i 200 … Vad var det som hände egentligen? Stewarden skrattade lugnande. Men vi hade lite svårt att släppa det, så jag gick och frågade. Kraftig turbulens i ett moln där vindar kan komma från olika håll. Inte farligt, men obehagligt. Ingen jag talat med om det här har varit med om det tidigare. Vi fick sen veta av piloten att när vi var på väg upp, var ett plan på väg ner för landning – vi var tvungen att sjunka och hamnade i ett cirrusmoln.

Varje gång vi kände den normala turbulensen fanns det tidigare i bakhuvudet. Men till slut lugnade nog alla ner sig. Landningen var fin … vi kände inte ens när planet tog mark. Vi var nere på jorden igen! En del av oss rusade till rökbåset … jag hade nästan hallucinationer efter drygt sex timmar utan cigarett. Kände röklukten flera gater från båset. Men hade under resan inte varit röksugen en enda gång. Man vänjer sig.

G och jag hämtade bagaget och letade oss fram till P51. Jag hade handlat yoghurt som jag drack ur en mugg i bilen och rökte en cigarett. Sen körde vi ut på motorvägen, på väg hem. Köer vid Norra länken-bygget – en lördag. Varför inte! Men de lättade och snart var vi hemma hos G. Vi packade ur bilen och jag körde hem. Tog bara upp det viktigaste, kom in i lägenheten och det kändes overkligt. På mindre än fyra timmar, byts en värld ut mot en annan.

Om jag visste var jag vaknade varje dag på Kreta, blir jag lika förvånad varje dag hemma att jag är det. För i sömnen och i drömmarna är jag fortfarande kvar. Andra andningen, ni vet! Och det blev höst, regnigt och kallt.

Jag fryser fortfarande!

Summering och lite fler bilder kanske kommer senare!

Kategorier:Semester