Jag har å ena sidan blivit kallad flum-pedagog och å andra sidan att jag bedriver förmedlingspedagogik. Nu var det inte något som sades efter någon längre diskussion eller observation av min undervisning, utan snarare utifrån något jag uttryckt om undervisning. Men det här har fått mig att börja fundera på allvar och ånyo, över vilken roll en lärarutbildare skall ha. Och hur vi skall undervisa. Först vill jag ta upp lite om mitt eget undervisningssätt och om jag är lärare, seminarieledare eller handledare.

Jag kommer ihåg när jag började undervisa på Lärarhögskolan för 14 år sedan att jag var förvånad över att se en lärare sitta framför tavlan medan studenterna arbetade i grupper. Och att jag såg samma lärare göra på samma sätt flera gånger. Det var emellertid ingen av mina kollegor, varför jag aldrig fick svaret av vilket skäl. Mitt eget sätt att undervisa var och är fortfarande att diskutera i storgrupp och hela tiden föra en dialog med studenterna, med fokus på var de befinner sig. Visst får mina studenter också tid i grupper, men kanske tio-femton minuter åt gången under seminarietid, för att sen återsamlas för en diskussion. Däremot får de alltid uppgifter som de skall diskutera utanför seminarietid. För mig är seminarierna viktiga, då jag har möjlighet att delge dem min egen kunskap. Men också vara en inspiration till att de upptäcker sådant de aldrig skulle göra annars!

Jag kan inte se att jag är vare sig flum-pedagog eller förmedlingspedagog! Men självklart ser jag min kunskap vara viktig och att den också förmedlas till studenterna. Det betyder inte att det inte finns en möjlighet för dem att ge argument för och emot den. Snarare är det något jag gärna vill uppmuntra och blir glad när så sker.

Frågan nu är om lärarutbildarens roll är att vara lärare, seminarieledare eller handledare? Jag ser mig främst som lärare, men jag kan också vara seminarieledare och handledare. Allt beror på vilket ämne det handlar om, hur många studenter jag har i en grupp. Svaret på frågan är nog om vi kan ha en enda roll. Som ledare är jag nog mer situationsinriktad än någonting annat. Inte heller är jag speciellt principfast och jag kan mycket väl ge andra rätt i att mitt sätt att se på en sak inte håller för prövning. Om det handlar om teorier som skall läsas in under en kort tid, bedömer jag att lärarledd undervisning är mest tillämpbar. Men om det handlar om utbildningspolitik, att studenternas tolkningar och hur de ser på saken mycket väl kan dominera diskussionen. För i min värld har jag svårt att förstå hur man skall kunna diskutera något utifrån teorier om man bara har sina egna tolkningar som grund. Risken är naturligtvis att lärarens tolkningar blir styrande, men frågan är om inte risken är större att studenterna får med sig egna tolkningar som inte håller för prövning, när dessa sätts i relation till teorin.

Men har jag några synpunkter på hur andra definierar sin roll, som lärare, seminarieledare eller handledare? Absolut inte! Jag tror det är viktigt att bejaka andras stolthet över hur de definierar sin roll. Därför blir epiteten – flum- och förmedlingspedagog något som är svårt att förhålla sig till utan att en känsla av en viss indignation uppstår.

Kategorier:Vardagen