Min självkritiska sinnesstämning


Nu sitter jag framför datorn och tittar in i  ett öppet dokument som är 18 sidor långt och innehåller 8443 ord exkl. fotnötter och funderar på hur jag skall få ihop detta till en artikel, tillräckligt vetenskaplig för att kunna publiceras (även om den aldrig blir det). Men innan det blir aktuellt, skall artikeln läsas och bedömas av andra forskare.

Problemet är att jag censurerar mig själv nu. Jag ställer frågan till mig själv om jag skall ha kvar manuset eller helt enkelt skriva ett nytt. En annan fråga är om det är möjligt att göra det. När jag läser innehållet, finns allt som jag vill ha med. Vad är då problemet?

Texten eller min egen självkritik?

Ett sätt att få veta det, är att fixa till texten och lägga den på bordet inför andras kritiska granskning. Hur komma vidare, med den självkritik jag har, om ingen annan läser det. Även om det är tufft?

Skriva en artikel är svårt! Än svårare är det att komma tillrätta med ens egen självkritik. Samtidigt som denna visar på att jag börjat se texten utifrån. När jag känner eufori över det jag själv gör, ringer numera alltid en varningsklocka. Då är den inte granskad av dess första läsare, dvs. jag som författare till den. Nu granskar jag den, försöker upptäcka bristerna såväl som förtjänsterna.

Jag måste själv bli nöjd, för då kan jag ta emot andras granskning utan att känna ett behov av att försvara mig själv. För det handlar inte om mig, utan om en text.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s