Månad: februari 2012

Ja, på mina tentor som ligger i sina mappar och väntar. Det kanske inte ser så mycket ut på bilden, men de omfattar ungefär 80×6 sidor text som skall läsas och bedömas. Från inlämningsdagen har jag 15 arbetsdagar på mig att bli klar och rapportera in och skriva på arkivlistan. Av dessa är jag klar med 30 tentor.

Och även om jag tänker på dem hela tiden, reser jag mig inte från datorn, går in till min arbetsplats och sätter mig och gör det. Jag väntar på att få rycket som aldrig infinner sig.  Beror det på att det är söndag och att jag har sovit ovanligt länge idag. Man skall inte arbeta på söndagarna. Inte om man är tvungen och det är jag inte idag. Har ingen undervisning i morgon.

Nu ligger jag alltså efter i tentabedömningen och jag får byta söndag till måndag osv. Men strategin är det inget fel på. Snarare på att jag gjorde mer än sex tentor per dag under några dagar, vilket fick mig att tro att jag kunde ta det lite lugnare sen. Där bedrog jag mig fullständigt.

Nästa måndag skall de vara klara! Och förutom det har jag 17 examinationsuppgifter som skall bli klara. En bok om skolpolitik läst och två ppt-presentation gjorda, två undervisningspass med allt vad det innebär, samt en egen examination i estetik. Men det är ju faktiskt söndag, eller hur?

Läste en kommentar på en annan sida om lärarutbildare som har stor frihet och egentligen är glidare, då de inte arbetar så mycket. Jag känner inte riktigt igen mig! 🙂

Ibland händer saker som gör mig förvånad. När jag håller i ett seminarium och har dialog med studenterna, kan jag helt plötsligt komma på saker jag aldrig tidigare har tänkt på. Det klickar liksom till och vetskapen finns där. Det visar på ett klart sätt hur kunskap skapas i samtal med andra och uppenbarar sig direkt. Inte efteråt utan helt plötsligt i ett ögonblick då det blir viktigt.

Ibland kan jag tänka – Kom det där från mig 🙂 Och ibland tänker jag – varifrån kommer allt det jag säger, som jag inte tänker fram. Det bara finns där, som innehållet i en bok. Ugh, nu börjar det bli skumt.

Ledig i några dagar, förutom allt jobb – men jag ÄR officiellt ledig och jag kan stänga av telefonen och sova till klockan tolv om jag så vill.

Nu har ännu en vecka gått och jag har inte skrivit många rader, men arbetat desto mer. Min strategi att dela upp tentahögen efter dagarna fungerade utmärkt. Det blev en sporre att ta itu med nästa dag och nästa dag. Vilket innebar att jag inte behövde sitta i gårkväll och bedöma tentor.

Idag har jag istället läst och gett respons på seminarieuppgifter som iofs var planerade att bli färdiga igår. Men då jag hade seminarium på förmiddagen och handledning under eftermiddagen och fick sitta länge i kö på väg hem, var jag för trött att göra det. Men nu är det gjort och det känns bra. MEN, nu väntar 17 seminarieuppgifter, men de behöver inte vara klara förrän nästa vecka.

Även om jag nu inte har undervisning mer än en dag i veckan och längre fram kanske några veckor helt utan undervisning, innebär det inte mindre arbete. Bara en annan typ av arbete. Och det kräver en självdisciplin. Min strategi är att helt enkelt säga till sig själv – nu är jag på jobbet, trots att jag är hemma. Om det inte hjälper går jag ut och runt kvarteret och när jag går tillbaka är det på jobbet. Idag gjorde jag så, men hoppas jag inte behöver göra det så ofta.

Tvättade bilen i början av veckan. Och blev lika förundrad som alltid över den vackra färgen, som inte syns så bra när den är smutsig. Det är metallicfärg och smutsen gör att färgen blir matt och livlös. Men, det har ju varit slask så helt ren är den inte efter två dagars resa in till stan.

Men, som sagt – det har blivit lugnare nu och jag har äntligen kunnat ta bort mitt auto-meddelande. Känner hur stressen börjar att lägga sig. I det här jobbet är inte stressen under vissa tider skadlig som den kan vara i ett annat jobb, eftersom jag vet att det blir en lugnare period. Det är övergående – även om det nu har varit hysteriskt mycket att göra. Men, som jag sagt tidigare – Det är kul också!

Igår hade jag undervisning i Södra husen igen – i en sal för trettio personer och var på marknivå och det var en trevlig sal. Det är ett projekt det också – att bedöma undervisningssalar på universitetet.

Jag skall läsa en bok om skolpolitik innan torsdagen.

Har jobbat en del och allt har varit okey. Har tittat lite på TV och varit på nätet och läst lite bloggar mm. Och jag har flera dagars undervisningsfri tid och har även lagt upp ett schema för läsning och bedömning av tentor och inlämningsuppgifter. Sex inlämningsuppgifter och sex tentor per dag. Har varit så ordentlig att jag lagt in tentorna i olika mappar och skrivit Söndag, Måndag, Tisdag osv. Och jag har hunnit läsa och gett respons på fem inlämningsuppgifter. Jag har tvättat och städat undan. Allt har gått sin gilla gång. Det har varit en bra dag, men ändå upplever jag att det är en trist dag. Vill göra så mycket. Tänker istället på allt jag inte har gjort och fokuserar alldeles för mycket på att min bil aldrig har varit så smutsig som den är just nu. Och att jag borde panta flaskor och slänga en hel del tidningar. Men, att göra det, gör ju inte dagen mindre trist, men kanske jag skulle känna mig duktigare :). Eller vad det nu beror på. En bra, men trist dag. Kan det bli märkligare än så! Kanske jag borde åka bort någonstans, men det har jag egentligen inte heller någon lust att göra.

Ibland när jag vaknar på morgonen sen årskiftet har det börjat kännas som om jag inte kommer klara av dagen. Men av någon anledning brukar allt lätta när jag är klar med allt och är på väg ut genom dörren och ner till min bil. Då känns allt okey igen och jag ser fram emot jobbet jag har. Och under samma dagar, känns allt overkligt när jag kör hem. Det är som om den värld jag befinner mig i tillsammans med mina studenter raderar ut allt övrigt liv. Men jag tror även att det kan bero på att den trötthet jag känner nu, måste jag glömma bort och fokuserar helt på Nuet.

I torsdags kändes det precis så när jag körde iväg. Jag hann också börja tänka, eftersom jag hade eftermiddagspasset. Och istället för att tro att det här är enkelt, började jag undra om allt skulle gå bra. Men allt gick precis som det brukade. Med tanke på hur länge jag har undervisat på den kursen, behöver jag inte ens tänka tanken att något kan gå fel. Det är som att trycka på en knapp så fungerar allt. Det är väl det som kallas för rutin. Men det är inte det enda svaret. När jag är på väg till undervisningssalen och när jag träffar studenterna, hamnar allt på plats. Det är ju det här jag vill göra och inget annat.

När studenterna gått hem sprättade jag kuvert – inlämningsdag för den kurs som avslutades i förra fredagen och mitt postfack var fyllt. Under tiden talade jag med två kollegor.

Kom hem rätt sent.

Somnade ganska sent på natten och drömde om de studenter jag skulle träffa igår. Och de pratade hela tiden, så jag kunde inte sova ordentligt. Slumrade till, men de fortsatte. Vaknade till och såg att klockan var kvart i fyra. Somnade om, men drömde om studenterna. Till slut somnade jag och vaknade klockan åtta. Det är väl det här som är ett tecken på stress. Och i det här fallet handlade det mest om oron över att de skulle stå i Konradsberg och vänta på mig.

Körde in till Södra husen där jag skulle ha seminarium, i en sal som jag aldrig haft tidigare. Med en teknisk utrustning som såg ut som en halv cockpit i ett flygplan. Projektorn fick jag på, men sen höll jag på ganska länge innan jag kom på hur jag skulle sätta på datorn. Knappen var jämns med hela framsidan, på datorn som stod närmast golvet i skumrasket. Till slut hittade jag den och allt sattes igång. Varför inte ha en grön knapp så man direkt ser att här skall det tryckas in.

Studenterna kom och jag hann knappt börja förrän någon gick omkring med vagnar som skramlade i korridoren. Jag försökte stänga dörren, men då blev det ett luftdrag som störde mer. Men det är dålig luft i den salen. Den är längst ner i källaren utan fönster, så resten av tiden hade vi dörren öppen ändå. Allt gick bra. Studenterna pratade inte hela tiden som de gjorde i min dröm och ingen stod, såvitt jag vet, och väntade på Konradsberg.

Och luften var tydligen så dålig att jag fick syrebrist, så när jag kom halvvägs upp till Cafebaren kände jag mjölksyra i hela kroppen. Och när jag till slut kom upp och fram till kön kändes det likadant. Efter en stund gick jag ut i friska luften. Köpte kaffe, gick ner igen och det tog ett tag innan det lättade. Måste nog rapportera om det.

När jag körde hem, kändes det skönt att veta att veckan är över och att jag nu har fem dagar då jag kan sitta i lugn och ro och bedöma tentor. Det blir en lugnare period framöver, med i genomsnitt ett undervisningspass i veckan och en hel helt undervisningsfri vecka, tills det sätter igång igen.

Det är dubbla känslor i mitt jobb – samtidigt som det är så roligt, sliter det på systemet. Och man kan ju tänka, men fyra undervisningspass i veckan. Är det något som kan vara slitsamt i längden? Mer om det i ett annat inlägg kanske!

Har inte gjort så mycket idag … plockat med lite papper, svarat på mail, pratat lite i telefon och sett en deckare av Vinter. Estetiken var jag tvungen att hoppa över idag. Inte ens vilda hästar fick igång mig i morse. Systemet sa – Nej tack! Inte hjälpte det att min bil stod under ett tjockt snötäcke heller.

Det tog helt enkelt stopp ( jag fick en förvarning redan i går morse) – jag behövde lata mig ett tag. Och jag har gjort det med gott samvete 🙂 Började tänka på mina artiklar om etik istället och på våren.

Fick veta att en kurs jag skulle starta i slutet av mars, inte skall startas av mig på grund av den arbetsbörda jag haft nu. Och även om det hade varit roligt att hålla i den kursen tillsammans med några kollegor är jag glad för att det inte blir av denna termin.

I måndagseftermiddag fick jag av en ren tillfällighet veta att de lokaler som jag trodde var bokade på fredag inte var det. Och med tanke på att avståndet mellan dessa lokaler och dem det blev istället är en halv mil fick jag panik och en obehaglig känsla i mage, eftersom det kan vara svårt att nå alla studenter. Men jag samlade ihop mig och lämnade meddelande på nätkonferensen, fixade fram nya lokaler. Och mer än så kan jag inte göra i nuläget. Flytt från ett stället till ett annat under loppet av flera år, gör att det som gick att boka ett år går inte att boka nästa år. Men det var inte mitt fel, men .. men, jag vill ju inte att en grupp studenter hamnar på fel ställe.

Så, istället för att i lugn och ro på måndagskvällen förbereda undervisningen i Utbildningshistoria igår, fick jag försöka reda upp detta. Jag började tack och lov kl. 13 igår, så jag hann. Men det känns ibland som man är på marginalen. Tur att jag har rutin och kan mina ämnen.

Men jag går snart in i en lugnare period. Då jag kan unna mig att lata mig då och då för att kompensera mina helgarbeten. År 2004 bestämde jag mig för att aldrig jobba på helgerna och det höll tills vi samgick med SU då det blev oftare och oftare söndagsarbete. Men nu har det blivit exceptionellt många helger. Har inte haft en helt arbetsfri helg eller vardag sen julhelgen. Och det går inte längden.

Men, som sagt – det blir en lugnare period (trots åttio examinationer) och när våren när solen och värmen kommer tillbaka (hoppas jag) får jag tillbaka det jag inte har haft nu – lite tid att fokusera på min forskning. Jag har ju en hel del timmar att ta ut i forskning- och utvecklingstid.

Jag bloggar om utbildningspolitik och är intresserad av att följa med i vad som händer. Främst är jag intresserad av att se om det som sägs stämmer överens med vad som görs. Och jag blir inte så förvånad längre över debatter och reaktioner.

Men igår blev jag häpen över att se en urklippt DN-artikel Björklund håller sig till läroplanen som är skriven av tre bloggar Johan Kant, Helena von Schantz och Gertie Hammarberg Tersmeden sitta uppklistrad på väggen inne i hissen. Det var inte så mycket själva innehållet i artikeln eller att det var för mig kända bloggare som skrivit den, utan mer en häpenhet över att den fanns där i hissen på institutionen. Varför fanns den där och vem hade klistrat upp den? Och frågorna hopar sig. Har vi haft någon debatt eller någon som varit osaklig och mot Björklund, om surfplattor och om Björklunds uttalande – nej, inte vad jag vet. Är de lärare som tas upp i artikeln några från vår institution. Nej, det är det inte. Håller inte VI oss till läroplanen eller har vi slutat använda papper och penna och märkpennor för att hålla reda på våra olika kurser och seminarier, trots att vi har datorer i varje undervisningssal, nätkonferenser mm. Jovisst, gör vi det. Hela vårt uppdrag går ut på att arbeta i enlighet med att våra lärare skall följa läroplanen. Varför var det viktigt att vi fick information om att denna artikel var skriven?

Nästa tanke var – Är det här okey att sätta upp en artikel i hissen som går till försvar för vår utbildningsminister? Ja, det kanske det är, men när något händer som aldrig mig veterligen har hänt tidigare, uppstår en hel del frågor, som synes.

Nästa gång jag tog hissen ner för att få lite frisk luft, var den borta. Någon eller några har uppenbarligen inte tyckt det varit okey. Men det kan handla mer om att ingenting får klistras upp i våra hissar än själva innehållet i artikeln. Någon var det i alla fall som ville få oss att bli uppmärksammade på att Björklund håller sig till läroplanen. Och det är ju bra att han gör. Men, det känns ändå som att jag gärna vill ta hissen upp och ner utan att utbildningspolitikens företrädare finns i den även om det är i dess anda 😉 oavsett vad jag anser själv om den eller om jag är för eller emot innehållet i artikeln.

Nu börjar det lätta lite… Avslutade en kurs igår, men har 80 examinationer som väntar på mig från och med tisdag och en hel del enskilda uppgifter som jag skall läsa igenom och ge respons på. Men det som lättat är undervisningen på plats; tidiga mornar och undervisning flera dagar i rad. Examinationerna från BUV i december blev klara förra torsdagen, vilket gav mig lite ledighet under helgen som varit. Deltagarlistorna börjar bli klara också – det har varit en hel del arbete med det oxå!

Om det inte varit kul hade den här tiden varit mycket jobbig. Nu är jag trött, men känner mig nöjd med min egen insats.

Jag har följt debatten efter Björklunds utspel om surfplattor, bland annat på Johan Kants blogg och SVD1 och SVD2, samt Jans syrliga karameller

Björklund säger bl.a.

–  När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste. Papper och penna måste man också ha, även om det är svårare att skriva välskrivning för hand.

Nu tänker jag inte här gå in och skriva ett debattinlägg, utan vill berätta om den förändring som skett för mig som lärarutbildare sen powerpoint-presentationer blev allt vanligare, datorer i varje undervisningssal och nätkonferenser.

Nätkonferenserna kom först – det tog ett tag att komma in tekniken, men eftersom jag bloggat ett antal år, var det inte något oöverkomligt. Det blev ett komplement till undervisningen. Nu upptäckte jag att 30-40 minuter av seminarietiden inte behövde vikas till att informera om administrativa saker. Dessa kunde jag ge via nätkonferensen. Studenter som glömt en uppgift hemma kan när som helst gå in på nätkonferensen och ladda ner och skriva ut det på någon av SUs datorer. De behöver inte sitta och försöka få tag på mig i telefon.

Sen kom powerpointen, vilket jag sällan kunde använda mig av, eftersom jag inte kunde släpa med mig en dator överallt och det behövdes kanoner. Då skrev jag ppt, men skrev ut och gjorde om det till overhead. Inte lika bra, men det fungerade iaf.

När vi flyttade till Frescati, blev det datorer i alla undervisningssalar – vilket underlättade användningen av ppt betydligt. Nu behöver jag inte skriva så mycket på tavlan. Det har lett till att jag punktar upp en del på powerpointen och kan sen fritt tala med min studentgrupp. De ser inte ryggen på mig eller mig bakom en overheadapparat. Det bästa är att det man talat om finns kvar – en fullskriven tavla måste man sudda ut för att skriva nytt. Inte blir det så läsbart heller. När seminariet är slut laddar jag upp en pdf-fil av power-pointen till nätkonferensen. Den fungerar som stolpar för minnet. När jag ser en rad på en av bilderna vet jag exakt vad jag skall tala om. Det har underlättat betydligt.

Nu är jag vuxen, kan motargumentet vara. Jo absolut. Men det jag vill komma fram till är att jag under de här åren då tekniken har kommit in alltmer i undervisningssalarna har upptäckt att en befrielse och att tankar, ideér mm kan utvecklas och fördjupas på ett helt annat sätt än när den inte fanns alls. Overheadbilder måste man skriva om och printa ut på nytt. I en ppt-bild kan man gå in och lägga till en rad. Allt går fortare!

Ett argument mot att eleverna skall använda läsplattor istället för att lära sig skriva för hand, är att något kommer gå förlorat. Jag tror att man måste tänka på vad som går förlorat om man tvingar en sju-åring, trots att finmotoriken inte är tillräckligt utvecklad, att skriva för hand, för att det så skall vara. Därmed inte sagt att sju-åringen när hon eller han blivit åtta eller nio år lär sig skriva för hand. För det behövs också.

Jag menar också att det behöver inte finnas vetenskapliga belägg för att något fungerar, om man upptäcker som lärare en förbättring hos eleverna.

Vetenskapligt bevisat eller inte, så kan det inte göra annat än att stimulera lärandet om jag som lärare inte behöver lägga ner i värsta fall – 40 minuter x 7 på rena administrativa göromål, som det kunde bli innan nätkonferenserna. Eftersom det blir mer tid till ämnet för seminariet.

Men böcker läser inte jag på nätet. Jag gillar den traditionella boken!

Och att läsa läroböcker som andra haft i sin ägo är roligt på grund av kommentarerna som finns nedplitade i dem.

Min intention med den här bloggen var att skriva varje dag om vad jag gör som lärarutbildare. Men än har jag inte lyckats få ihop det. Den här veckan har varit fulltecknad och jag har till stor del inte någon större koll på vad jag har gjort utom i stora drag. Startat upp en ny kurs i måndags, haft undervisning i två grupper i en pågående kurs i tisdags, bedömt tentor onsdags och i torsdagseftermiddag, då jag upptäckt att deadline för inlämning och avrapportering var den 2 februari, inte den 6 februari som jag fått för mig. Och i torsdagsförmiddag hade jag seminarium 2 i en pågående kurs. Jag har också fixat till deltagarlistorna, så att alla är registrerade och alla finns med. Har även läst igenom 80 individuella uppgifter till undervisningen i måndags. Och fått lika många VFU-texter version 1 att läsa igen tills på måndag. Det har jag gjort även idag, även om jag både igår och idag har tagit det ganska lugnt. Efter fyra veckors intensivt arbete, men högst någon dag ledigt därför att jag varit tvungen på grund av trötthet.

Fast, det är kul också! 🙂

I onsdagsförmiddag var jag på estetiken. Det handlade om tolkning och även om jag är skolad hermeneutiker, lärde jag mig en del nytt. Bland annat hur man analyserar och tolkar ett fotografi. Läraren som jag har godkände mina förslag till konst som jag skall analysera, men bedömde att det blev för för mycket grekiskt antik. Det tog jag som en vink om att jag skulle välja något annat. Men än har jag inte kommit på något.

Kallt har det också varit, men snökanonen gick förbi min bostad iaf. Besviken blev jag inte, men det var lite snopet! Det kommer bli lite lugnare nu framöver … och då kanske jag kan skriva oftare.