… om allt går som det ska. Inga nedstängningar eller annat som kan förhindra att jag reser ner. Men det är en vecka kvar. En pirrig vecka! Saloniki en natt, Kavala från söndagen till 27 november, fyra dygn på Hotel Europa (ett litet två-stjärningt hotell som har fått fina recensioner) och tre veckor i Svenska huset och sen ett par dagar i Saloniki. Det känns overkligt att det äntligen ska bli av. Den långa tiden i Sverige sen jul- och nyår 2019, då jag hela tiden tänkt att ingenting är aktuellt, till att det nu kan vara det. Det har inte riktigt sjunkit in rent känslomässigt. Håller tillbaka för att inte bli besviken. Mer resfeber än vanligt. Och som vanligt är jag på plats på ett hotell i närheten av Arlanda dagen före, trots att planet går sent på eftermiddagen. Men det är höstlov och jag vågar inte riskera att hamna i långa bilköer. När jag väl har lämnat in bilen på långtidsparkeringen brukar resfebern ge med sig. MEN, nu har jag inte flugit sen i början av januari 2020, så …

Jag har förberett ifall den ökande smittan i området kommer bli värre och att stängningar kan ske. Restriktioner finns, munskydd inomhus, utomhus vid folksamlingar och i kollektivtrafiken, samt krav på covidpass på flera ställen. Men jag brukar använda apostlahästarna eller taxi.

Men så kommer tvivlet. ”Ska jag verkligen resa i dessa tider.”

Trots tvivlet, vägrar jag att avboka. Jag behöver miljöombyte och boosta D-vitaminet som är rekordlågt för tillfället,

Jag tragglar fortfarande med mitt manus. Till alla som tänker skriva romaner, råmanuset är ofta enkelt att få till, historien finns där, men sen kommer det sötsura allvaret. Det känns bra, men ibland känns det bara fullständigt hopplöst. Kommer jag verkligen bli klar. Nej, säger de flesta, men du måste sätta punkt någon gång. Och förbereda dig på att bli refuserad. Men jag vill bli nöjd eller i vart fall vara nöjd med att jag gjort allt jag har haft möjlighet till.

Och när det är klart, kan jag fortsätta på manus 2 och 3. Arbetet med första manuset har bidragit till att dessa två troligen kommer bli bättre och kanske inte behöva lika mycket arbete innan de blir klara.

Förhoppningsvis kan vistelsen i Kavala leda till att jag får den ro som behövs för att få manuset klart. Då är jag på den plats jag skriver om till stor del. Fast i en annan tid, kultur och levnadssätt. Då det inte fanns allt som finns idag, teknik, bilar, flyg, internet osv. Då Kavala hette Neapolis och bara var en liten stad på den udde gamla stan ligger nu. En tid då man trodde på gudar, och orakel, och då vetenskapligheten var annorlunda än den är i nutid. Hur det än blir har det varit roligt att skriva om den tiden och hur det var att vara människa.

Men, nu är det en del annat som jag måste bli klar med, hjulbyte, kontroll av B12, B9 och D-vitaminet. Jag kommer resa lätt den här gången, en enda väska och ett handbagage – en ryggsäck.

Kategorier:Vardagen