I Sverige är det nu de ovaccinerade som eventuellt får särskilda rekommendationer, för att skydda sig själva och andra. Om de som (inte den som av någon anledning inte har hälsobaserat skäl) inte har vaccinerat sig än, så lär de väl inte göra det nu heller, då ingen kan kontrollera om de verkligen håller rekommendationerna eftersom det inte gör någon skillnad. Antingen har de följt rekommendationer under hela pandemin eller också har det inte gjort det.

Åttio procent av de som läggs in på IVA nu är ovaccinerade. Trots det, uttalar sig en del att de skall vänta. På vad och hur länge?

Min frustration växer för varje dag, både inför det jag skrivit om förut att man släpper på distansundervisningen på vissa högskolor och universitet, och på steg 4, alldeles för tidigt. Den växer också då det verkar finnas ett motstånd till vaccinpass. Om något, bör ju detta göra en stor skillnad, när den åldersgrupp (som är den mest aktiva ute i samhället) 20-39, upptäcker att detta blir konsekvensen.

Ja men, kan någon säga. De kanske är rädda för biverkningar? Absolut! Själv arbetade jag i ett halvår för att bli redo för att vaccinerade mig. Vissa förstod min rädsla, andra var neutrala, myndigheter ignorerade det och informerade om det jag redan visste och några få som ansåg att det var löjligt att vara rädd. Jag ignorerade allt detta. Inget fick mig att vaccinera mig förrän jag kände mig fullständigt redo. Och fram till den dagen var jag mer eller mindre isolerad i mitt hem. Handlade tidigt på morgonen, och under en tid beställde jag hemleverans. Och när jag tog dos 2, kände jag en stor seger över mig själv, ett lugn och en framtidstro. Några veckor senare blev den mindre på grund av att nu skulle undervisningen ske på campus. Jag hinner inte med i svängarna! Varför är det så bråttom? Jag förstår folkhälsomyndigheternas argument, att det är vaccinationstakten allt handlar om. MEN, sätt då in åtgärder som gör nytta än att bara ge särskilda rekommendationer till just den gruppen.

Frustrerad och rent ut sagt förbannad är jag. Vissa kämpar för att bli redo, isolerar sig, medan andra struntar i att vaccinera sig, i tron om att de inte blir svårt sjuka och en del kanske inte ens försöker kämpa mot sin rädsla. Det verkar också som om en del förlitar sig på att de är skyddade om populationen 70% är fullt vaccinerade. Men vi är inte helt och hållet skyddade nu mot delta-varianten.

Mitt mantra var fram till första dosen – det är mycket värre att få covid19. För mig fanns inte någon ovilja att vaccinera mig, utom med Astra Zeneca, som man kommit fram till inte har lika stor skyddseffekt mot Delta som Moderna och Pzeifer.

Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet som är tankeväckande gällande frihet.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/mr5mng/vaccinvagrare-bor-betala-fulla-priset-for-sin-vard

Håller inte med om att de ska betala sin vård, men är det för mycket begärt att kräva vaccinationspass (dock inte i livsmedelsaffärer eller apotek)

Och jag upprepar: Detta gäller inte den som inte kan vaccinera sig. Den är säkerligen väl medveten om riskerna och håller rekommendationerna. Men är det rätt att den gruppen tvingas isolera sig, på grund av att andra inte vaccinerar sig.

Citatet nedan är från Kadhammars kolumn.

Det tjafsas om friheten.

Vilken frihet? Min rätt att köra i 300 förbi dagis? Min rätt att vägra vittna i domstol? Min rätt att gå över till angriparen om vårt land invaderas av fientlig makt?

Den friheten finns inte för det är en frihet som bryter mot det gemensamma intresset.

Men vi accepterar att det finns frihet att sabotera samhällets försök att hejda en livsfarlig pandemi, att det finns frihet att utsätta andra för fara och strunta i konsekvenserna.

Den friheten finns.

Den borde ha ett pris.”

Kategorier:Vardagen