Dag 365


För ett år sedan kom fem studenter till sista seminariet i kursen och var sjuka eller var på bättringsvägen. En av dem hostade ordentligt. Det var innan vi visste om att det redan skett en samhällspridning, på grund av att smittan från andra länder än Italien gått under radarn. Vissa andra studenter hade varit hemma då de var sjuka, blev friska och sjuka igen. Tecken på Corona? Jag höll avstånd. Den 9 mars, meddelades det att det var allmän smittspridning. Eftersom seminariet dagen före var det sista, bestämde jag mig för att sätta mig själv i karantän i två veckor, i fall jag hade blivit smittad. Senare fick jag veta att några kollegor hade fått Corona. Något som fortfarande sker, men då institutionen är totalt stängd och är för det mesta tomt och ödsligt, och vi håller avstånd, så sker det inte så ofta. Men ibland kommer meddelande om att hålla koll på symptom om en person varit där en dag och senare fått konstaterad covid19.

Det var 365 dagar sen och förutom några möten med en vän och några kollegor, har jag inte träffat någon. Har under året varit ute bland folk i genomsnitt en gång i veckan, för att handla, besöka VC eller när jag servat bilen eller bytt däck. Det har gått bra. Min lösning var att ställa om mitt liv, genom att påbörja Masterprogrammet i filosofi. För även om det är via ZOOM har jag kontakt med andra. Har även en del uppdrag kvar på institutionen, samt gett två storföreläsningar.

Jag längtar till Grekland 2019 och det finns inte i nuläget. Därför är det meningslöst att ens tänka tanken på att resa. Jag har siktet på 2022 om ens då. Varför tänka på det som inte är aktuellt. Varför längta och riskera må dåligt, istället för att försöka fokusera på det jag har, inte på det som i nuläget är omöjligt. Bara tanken på att sätta mig på ett flyg ner till Grekland får något inom mig att känna starkt motstånd. Risken att det blir lockdown, karantän och sist men inte minst inte kunna röra mig fritt i samhället utan att hela tiden väja för andra. Här är det ett symboliskt och moraliskt lockdown light. Jag känner mig fri att gå ut och inte behöva känna mig kontrollerad, stoppad, och bli bötfälld, som i andra länder. Huvudsaken är att hålla avstånd, vilket numera sitter i ryggmärgen. Instinktivt backar jag om någon kommer för nära. Så istället för att må dåligt över att 90% av mitt sociala liv, alla planer mm, har försvunnit, ser jag det positiva i att jag fortfarande kan ha kontroll över mitt liv. Jag brukar skämta ibland om att vi har inte lockdown, utan fotboja.

Däremot ser jag fram emot att kunna åka till Södertörns högskola och träffa mina medstudenter som jag bara har sett i fyrkanter på ZOOM. Men just nu är det en lisa att vi har möjligheten på grund av internet. Fantastiskt! För några veckor sen hade jag även ett möte med en kollega som arbetade på verklig distans. Hon satt i staden Zog i Schweiz. Hon berättade att när det är lockdown, får de gå ut under en viss tid. Om de inte är hemma när de kommer för att kontrollera, får de böter på motsvarande 110 000 svenska kronor.

Vill vi ha det så? Nej, så Håll avstånd, var hemma när du är sjuk, inga onödiga resor, inga fester, jobba hemma om du kan och för i helvete gå inte med i några demonstrationer som den på Medborgarplatsen och därifrån till Kungsträdgården i går. Det är en sådan bristande respekt att man häpnar.

De flesta av oss håller avstånd och följer restriktionerna, men det är den där klicken som verkar tycka att de står över allt, som behöver inse allvaret.



Kategorier:Vardagen

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: