Ja, så var det dags igen att köra in till institutionen och det sista seminariet för i år. Det gick snabbt, då köerna var ovanligt lindriga. Jag rapporterade in den förra kursens betyg. Förberedd som jag var inför dagen seminarium, fick jag en stunds andrum. Seminariet var givande och diskussionerna intressanta, både gällande varför historia är viktig, som hur Syrien- och flyktingsituationen har betydelse inte bara för Nuet utan också för framtiden.

Seminariet slutade kl. 13, men just då visste jag intellektuellt men inte känslomässigt att nu blir det över två lugna veckor. Det var egentligen först när jag kom hem och åt middag och såg min hög med kursböcker, som insikten kom –  nu kommer jag kunna fokusera på att läsa in litteraturen, skriva tentan och kanske även ett kapitel på min magisteruppstas, ta det lugnt och slöa framför TVn när jag vill. Nu behöver jag inte sova på soffan av rädsla för att försova mig (javisst, sov på den inatt också och vaknade av att fyra väckningar som skulle ha skrällt kl. 6 skrällde kl. 6.20). Har inte på mycket länge haft så svårt för att vakna. Kanske för att det är så skönt att sova i den ihopfällbara sängen som bara är 80 cm bred med fjädrar i botten. Rummet är dessutom utan störningar från grannars spolande toaletter och mitt eget kylskåp (vilket inte är så störande, då det är nytt).  Överhuvudtaget har hösten varit urjobbig jämfört med andra år. Tur att alla runt omkring mig har varit snälla.

Märkligt är också hur man kan förändra sig. I nästan hela mitt liv fram till för några år sen var hösten den bästa tiden. Nu är det våren och sommaren. ”Förr” tyckte jag sommaren var jobbig och visste inte hur fort hösten skulle komma. Möjligen kan det ha att göra med Somrarna i Grekland :-).

Det kan även ha att göra med att iom mammas bortgång för drygt två år sen, släppte spänningarna. Vaksamheten och att alltid ha i bakhuvudet om att telefonen kunde ringa dag som natt. Jag levde i ständig beredskap! Vissa tider fick jag åka från jobbet direkt till Huddinge sjukhus varje kväll.  De sista åren var rätt plågsamma (något jag insåg efter hennes död) då hon tynade bort trots en stark livsvilja i grunden. Det var maktlösheten som var värst, då jag helst hela tiden önskade att hon skulle bli bättre, trots att jag visste att så inte skulle bli fallet. När allt som jag hade ansvar för försvann kom tröttheten, men också en ökad vilja att göra det jag under många år inte kunnat göra. Jag saknar henne ibland, men jag sörjde inte så länge – hon dog tre gånger, som förälder, som vän och slutligen som person, så det var inte så mycket kvar att sörja när hon väl somnade in då jag mer eller mindre sörjt klart – det var mest en lättnad jag kände. Och hur skulle jag kunna sörja att hon var borta, då alternativet varit att hon skulle ha fortsatt att leva utan livskvalitet och utan att ha vetat något om sitt liv. Men om hon hade levt, skulle hon snart ha fyllt 95 år. Tänka sig det!

Nåväl! Tänker på henne och pappa nu så här i jultider. Skall köra till kyrkogården nästa vecka, tända några lyktor och kanske lägga på en krans. Kanske jag går in i kyrkan och tänder ett ljus!

För övrigt väntar jag på att de skall komma från värden och ge mig ett nytt duschrum (om de nu vill göra det). Om inte, kommer det att bli svårt att hyra ut rummet när jag vill göra det om något år eller så. Köket skall också renoveras, men funderar på att lägga in om det, så de gör det i sommar, då jag är i Grekland fem veckor. Vi får se hur mycket jag hinner fixa i ordning. Har en bra tjänstefördelning i vår!

Kategorier:Vardagen