Sov på soffan med TVn på, natten till igår, då jag efter en och en halvtimme inte lyckats somna (trots att jag släckte ner kl. 22) och det blev allt senare och jag piggare (men med en begynnande huvudvärk). Då jag uppenbarligen har svårt att vakna trots fem väckningar som larmar under en hel timme, blir jag osäker och rädd för att det skall hända igen. Under många år har jag vaggats in i tryggheten att jag vaknar, trots tre timmar sömn i värsta fall. Om det bara skulle ta 30 minuter till jobbet och man kan vara säker på det, behöver jag inte köra hemifrån två timmar före seminarium. Under min lärarutbildning inpräntades att det viktigaste var att komma i tid, för att barnen och deras föräldrar, eller barn som på egen hand gått till fritidshemmet/skolan inte skulle stå och vänta utanför. Detta har jag med mig sen dess. Därför vill jag inte ha tidiga undervisningspass, dvs. som startar kl. 8 eller kl. 9. Men nu fick jag två efter varandra.

Jag vaknade kvart i fem i går, tack vare soffan. Och kände mig inte speciellt trött. Nu hade jag t.o.m. tid att köra och tanka, för det hade jag glömt att göra. Jag körde sen förbi köerna, dvs. i innerfilen för att strax före den heldragna linjen, ansluta mig till snigelkön. En fuling, som jag brukar irritera mig på när andra gör. 🙂 För det stoppar upp kön i mitt- och yttrefilen. Men jag försöker hitta en lucka som innebär att kön inte stoppas upp.

Jag körde en kortare ppt-presentation och sen fick studenterna diskutera ett dilemma i relation till skolans demokratiska mål, som uppstod när en skola lades ner och ”problemgänget” kom in i den nya skolan. Därefter en storgruppsdiskussion. En kort paus och sen gick jag igenom det viktigaste i 1946-års skolkommission som bygger på 1940-års skolutredning och även Fridtjuvs Bergs betänkande. Det låter som tråkig läsning, men är intressant, när man väl kommer in i det och upptäcker hur trög processen verkligen är inom utbildningsområdet, från den första tanken till beslut och implementeringen.

Fördelen med att sova på soffan och ha förmiddagspasset är att eftermiddagen är kvar. Körde och hämtade mitt nya körkort och Tid för Europa som jag beställt, och sen hem. Lunch och en timmes tupplur framför TVn. Läste sen (lite piggare) Derrida och artikeln av Hans Ruin om Spektral fenomenologi behandlar just det spökliga, samt mellanrummet mellan liv och död.

Tuppluren bidrog till att jag fastnade framför TVn och programmet i Viasat history om forskaren Ernst Schäfer som fick i uppdraget av Himmler att finna det tyska folkets ariska ursprung i Tibet. Schäfer gick med i SS för att han trodde det skulle innebära att hans egen zoologiska forskningen skulle bli allmänt känd. Men allt gick inte exakt som han förväntade sig. Och trots att forskarteamet kom tillbaka från Tibet utan bevis för att överklassen i Tibet hade sitt ursprung i de överlevande från Atlantis, ansåg Himmler att denna expedition hade lyckats, eftersom enligt honom britterna hade kommit i bakgrunden och nazisterna i förgrunden. Metoden en av de som ingick i teamet gjorde under tiden i norra Indien nära gränsen (där de var fast i månader på grund av britterna)  var att mäta ansiktsdragen hos tibetaner som gick över gränsen, och i Tibet när de väl fick tillåtelse att komma in.

Sen länge är de alla spöken! Onda spöken som vi tvingas umgås med för att ge de goda och oskyldiga spökena en viss form av rättvisa. Och det är väl vad vi historiker gör, vare sig vi är pedagogik-, idé och lärdomshistoriker, m.fl. Umgås med spöken!

Kategorier:Vardagen