Efter en relativt sömnlös natt av skallrande fönsterrutor av stormbyarna som skulle behöva bytas ut sen länge, och en tro på att jag gick upp kvart över fem, när det i själva verket var kvart över sex, blev det en stressig morgon. Jag skulle åka in till institutionen kl. 7. Nu blev det nästan halv åtta. Men jag blev bara en kvart försenad. Datorkrångel som försenade seminariet med en halvtimme. Fick inte ihop projektorn med datorn. Fick ändra en del i mitt planerade upplägg. Men alla förseningar får konsekvenser. Nåväl, allt ordnade sig med bl.a. en utdragen kabel, då den svarta skärmen blev ljus igen, och med hjälp av en student.

Klockan tolv kastade jag i mig en yoghurt och ett muffins innan jag körde till Södertörns högskola. Och nu började allt positivt. Precis när jag kom till en överfull parkeringsplats, var det en som lämnade sin plats bredvid parkeringsautomaten. Fick en del tid över, fortsatte äta min lunch.

Klockan två startade Derrida-seminariet och det som behandlades var Marx spöken (vi läser boken med samma namn). Fantastisk nytt för mig om spöken var, att de som nu längre inte finns i livet forfarande lever kvar som om de vore spöken, i fotografier, filmer mm, men även i texter av nu icke-levande filosofer och andra tänkare, samt i brev skrivna av de som stått oss nära. Vi umgås, enligt Derrida, hela våra liv med spöken (som dock inte går igen i vidskeplig mening). Man skulle väl kunna säga att de aldrig har lämnat oss. De lever kvar som spöken vi måste förhålla oss till, avvisa eller leva vidare med.  Efter det här seminariet kommer jag aldrig kunna betrakta mina föräldrars fotografier på samma sätt som tidigare.

Se Ghost Dance, Derrida och Ghost Dancers Derrida

Kategorier:Vardagen