Gruppens tyranneri

En antik auktoritet
En antik auktoritet

I klassikerläsningen av Hanna Arendt skall jag och en kurskamrat göra en muntlig presentation utifrån två av hennes övningar i politiskt tänkande. Utgångspunkten är Mellan det förflutna och framtiden och artiklarna Kris i uppfostran och Vad är auktoritet?. När jag läste det korta kapitlet Kris i uppfostran om de tre grundövertygelserna som hon skisserar upp, fastnade jag för den första som handlar om skillnaden mellan en lärares och gruppens auktoritet. Och det hon skriver kan slå ut den moderna pedagogikens grupptänkande fullständigt om man menar att syftet är att förminska det auktoritära och samtidigt slå ut alla argument för en ökad auktoritet i motsats till tron att gruppen inte är en auktoritet, genom att ge läraren en position som denne anses ha förlorat.

Vad beträffar barnet i gruppen är det naturligtvis snarast i ett sämre läge än tidigare. Ty auktoriteten i en grupp, även i en barngrupp, är alltid betydligt starkare och mer tyrannisk än en enskild person någonsin kan vara, oavsett hur strängt auktoritär den än är (sid 194).

Hon menar vidare att chansen att göra uppror är lika med noll.

Genom att man har emanciperat barnet från de vuxnas auktoritet har man alltså inte befriat det, utan låtit det underkasta sig en mycket starkare och verkligt tyrannisk auktoritet, majoritetens tyranni. Resultatet blir att barnen så att säga förvisas från de vuxnas värld […] (sid 195).
*
Det här måste naturligtvis sättas i relation till Arendts projekt, då hon höjer individualiteten över kollektivet. Men om vi tänker tillbaka på vår egen skoltid – vem/vilka var vi mest oroliga för att möta i klassrummet – läraren eller kamratgruppen ute på rasterna. Och i vuxen ålder, speciellt om man studerar och skall göra det i grupp. Vem/vilka är vi mest rädda för skall vända sig emot oss, läraren/chefen eller studenterna/kollegorna? Och vad är en ny lärare mest rädd för när hon stiger in i klassrummet/seminariesalen de första gångerna. Jo, gruppen! För om den vänder sig emot läraren, är hon förlorad. Arendt, som jag tolkar henne, är kritisk mot lärarens degradering från ledarrollen till förmån för gruppens möjlighet att häva sin auktoritet. Och här kommer vi in på den andra grundövertygelsen. Men det tar jag upp en annan gång. DET hon inte tar upp här är möjligheten för gruppen att verka demokratiskt (men även här gäller att alla måste vara med)
*
(WordPress har ändrat på formateringen att det helt plötsligt inte går att styckindela texten! Jag måste sätta stjärna mellan styckena – tillbaka flera år i tiden.)

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s