En antik auktoritet

I klassikerläsningen av Hanna Arendt skall jag och en kurskamrat göra en muntlig presentation utifrån två av hennes övningar i politiskt tänkande. Utgångspunkten är Mellan det förflutna och framtiden och artiklarna Kris i uppfostran och Vad är auktoritet?. När jag läste det korta kapitlet Kris i uppfostran om de tre grundövertygelserna som hon skisserar upp, fastnade jag för den första som handlar om skillnaden mellan en lärares och gruppens auktoritet. Och det hon skriver kan slå ut den moderna pedagogikens grupptänkande fullständigt om man menar att syftet är att förminska det auktoritära och samtidigt slå ut alla argument för en ökad auktoritet i motsats till tron att gruppen inte är en auktoritet, genom att ge läraren en position som denne anses ha förlorat.

Vad beträffar barnet i gruppen är det naturligtvis snarast i ett sämre läge än tidigare. Ty auktoriteten i en grupp, även i en barngrupp, är alltid betydligt starkare och mer tyrannisk än en enskild person någonsin kan vara, oavsett hur strängt auktoritär den än är (sid 194).

Hon menar vidare att chansen att göra uppror är lika med noll.

Genom att man har emanciperat barnet från de vuxnas auktoritet har man alltså inte befriat det, utan låtit det underkasta sig en mycket starkare och verkligt tyrannisk auktoritet, majoritetens tyranni. Resultatet blir att barnen så att säga förvisas från de vuxnas värld […] (sid 195).

(WordPress har ändrat på formateringen att det helt plötsligt inte går att styckindela texten! Jag måste sätta stjärna mellan styckena – tillbaka flera år i tiden.)

Kategorier:Vardagen