Veckan har gått i tröghetens tecken. Till slut har jag känt att bara vara tvungen att gå har varit oöverstigligt, men jag har kämpat på. I fredags hade jag handledning för två studenter. Det piggade upp, då de har intressanta ämnen som de skriver om. Under helgen tog jag det lugnare, försökte läsa Hegel, men efter en mening lade jag ifrån mig boken, och satt en del framför datorn istället.

Men så lyste solen helt plötsligt i måndags, yippie, men det tog fram till kl. 16 innan jag började känna att stegen inte var så tunga längre. Jag hade då börjat på Klassikerläsningen om Hanna Arendt. Men från det jag parkerade bilen och tills jag kom upp till högskolan, kändes det oöverstigligt. Jag gick därför in i huset vid parkeringen och lyckades gå igenom det, trots låsta dörrar och kom ut precis vid bokhandeln. Under introduktionen ville jag helst bara att det skulle ta slut, trots att det var intressant och trots att Hanna Arendt är en spännande tänkare som jag verkligen sett fram emot att närläsa. Vad är det som händer? Är det vädret eller har jag tröttnat eller är det något annat?

Så var det tisdag och Hegel-kursen igen. Samma motstånd uppkom, men jag tvingade mig att köra iväg till föreläsningen under löftet att om jag inte ville delta kunde jag vända om. Jag ville lägga av, men kände att jag inte kunde.  När jag väl satt i den större salen där det finns utrymme för oss studenter att andas, kändes det bättre. Men ändå måst jag hela tiden kämpa mot lusten att gå därifrån, göra någonting annat än att sitta och lyssna på någon som föreläser. Och trots att ämnet är intressant och föreläsaren är bra, så känner jag det där motståndet. Och frågan uppkommer hela tiden – Varför sitter jag här?

Men så av en tillfällighet samma kväll, kom jag på någonting nygammalt, något som jag för länge sen ville göra men aldrig gjorde slag i saken och arbetar nu på att det skall gå i lås. Och jag insåg att äventyrligheten inte fått sitt på många år. Tristessen, enformigheten och det invanda har tagit över. Även om jag finner det stimulerande att undervisa, träffa studenter och kollegor, så har det gått på djupet. Jag vill gräva mig djupare ner i det jag håller på, få nya intryck och föra intressanta samtal med andra som har samma önskan. Och nu när jag kom på det där nya som jag skall arbeta för skall bli verklighet, ja då blev det helt plötsligt givande att läsa både Hegel och Arendt. Nu känns det också meningsfullt att verkligen skriva klart de båda böckerna som jag påbörjat.

Allt ordnar sig. Tröghet och motstånd är till för att övervinnas! De står alltid för något, och det gäller bara att komma underfund med vad det är. Helt plötsligt ramlar bara insikten fram och allt blir glasklart!

Kategorier:Vardagen