Jag körde upp till framsidan av kapellet och stannade bilen, slog av motorn. Ljudet från en grävmaskin hördes in i bilen. Vi gick ur och den stannade och killen gick därifrån. Flera personer anlände. Vi hälsade och några av oss sen gick in i kapellet. Kistan stod i mitten framför altaret, kistbukett, blomsterbuketter – och orgelmusik. Trots vetskap, flera veckors väntan, blev vi tagna av situationen. Jag kanske lite mer än någon annan. Samlade mig, gick ut igen. Träffade släkten, kramar, ljusa fina kläder, solsken och en stilla vind.

Snart var det dags att gå in, på riktig, med orgelmusik och Ave Maria. Vi tog plats. Hisnande känsla, dansande hjärta, en känsla av fridfullhet. En titt på gestalten i vit lång mantel och svarta band – vår präst Sara. Musiken upphörde, det var andlöst tyst. Och hon började tala. Vi sjöng en psalm med musiken Morning has broken. Griftetal, en psalm till, böner och ytterligare en psalm. Alltmer påtaglig fridfullhet, avbrutet endast av mitt dansande hjärta.

En psalm, ett sista avsked och en stilla stund i tonerna av Stockholm i mitt hjärta.

Vi samlades utanför, in i bilarna och körde till pappas grav för att lägga på blommorna.

Hjärtat slutade dansa och en fridfull känsla infann sig.

Mamma är död, överlämnad till Gud eller som vi också sa till någon och i vilket fall av vår präst Sara. Mamma dog den 31 maj, en vacker solig dag och även denna dag, tisdagen den 18 juni var vacker. Ett avsked som var ljust, vackert och somrigt. Vårt sätt att hedra ett 92 år långt liv.

Kategorier:Vardagen