Igår var det dags för Kant igen och jag körde hemifrån tjugo i nio och kom fram tio över tio. Det var köer, köer, köer. Det verkar som om alla kör vid samma tid just på onsdagar. Och det blåste så hela bilen skakade på vissa ställen. Nåväl, jag kom fram till slut och lyssnade på en intressant föreläsning om Kant och hans tänkande kring det sköna och smakomdömet. Tyvärr har jag inte hunnit gå in i texten, men föreläsaren förklarar så ingående och konkret att bara detta att delta i föreläsningarna bidrar till en förståelse. Troligen en djupare förståelse än genom att endast läsa verket. Även om det är viktigt att läsa också.

Intressant är att man har översatt  (Inbildungskraft – rätt?) till inbillningskraft istället för inbildningskraft, eftersom det sista förstår man direkt vad Kant menar med, medan det första lätt kan tolkas som ren inbillning.

Från föreläsningen vill jag förmedla vad inbillningskraften är:

Kant tänker sig att vår kunskap byggs upp i tre steg: Sinnesförnimmelser kommer till oss (byggmaterial) I ett första steg ordnas dessa i själva erfarenheten av en ”figurativ” förmåga Kant kallar för inbillningskraften. Gestalter och former. Men också fantasi, minne, bilder. Förmågan att skapa upplevda helheter, kanske ”in-bild-ningskraften”. Dessa gestalter underkastas sedan regler och begrepp med hjälp av förståndet. Det påminner mycket om begreppet Gestalt inom Gestaltpsykologin.

Intressant, liksom en hel del annat i Kants tänkande.

Nu är det två veckor till nästa föreläsning och en hel del helger då jag i lugn och ro kan börja närläsa Kants Kritik av omdömeskraften. Under lång tid var Kant ett av de där tomrummen som kan uppstå i ens bildning, men detta tomrum hos mig har börjat fyllas igen alltmer. Från första kursen i Filosofi på Södertörn vt 11 till estetik-kursen som jag går färdigt nu. Gissa, vilka lärdomar jag får, som är till nytta för de ämnen jag har.

Kategorier:Vardagen