Författare: Sammy Jeridi; Lästa delar: Ghettokungen; Ghettobröder och Ghettolegender.
Recensionerna är inte professionella, utan övergripande om min egen läsning av romanerna. Av det skälet hänvisar jag till de förlag och andra sidor som ger ut och säljer böcker på nätet.
Tre av romanerna har stått i min bokhylla i flera år, sett dem varje dag i hallen trängas tillsammans i bokhyllan men det blev aldrig av att börja läsa dem, men i brist på icke utgivna nya romaner, samt saknaden efter krimserier a la Adler-Olsen har jag gett den här Ghettoserien en chans. Är i slutet på del tre.
Jag köpte böckerna på grund av kaxigheten att Ghettokungens framsida innehåller recensionen av författaren Leffe Crimwalker som fick mig att köpa den första romanen.
Ghettokungen är som Snabba cash, fast bättre, Galet bra story!
När jag nu har läst två delar, vill jag inte hävda att den här serien är bättre än vad Lapidus romaner är. Det är svårt att jämföra dem, men om jag ska ge ett omdöme så är Lapidus författarskap som jag uppfattar det inte en ”Story” utan vittnesmål.
Men karaktärerna och händelserna i Ghettoserien är mer eller mindre obehagliga, t.ex Leons uppväxt med en pedofil till farsa. Tack och lov handlar serien om så mycket mer. Leons kärlek till sin yngre bror och alla försök att hindra farsan för att våldföra sig på honom. Brodern ska få sin chans att bli något.
Jag står utanför och tittar in i den här världen, som inte endast handlar om det som händer i Sverige, utan också utanför Europa. För även om förorten lever inom mig, oavsett den klassresa som jag har gjort, är det mycket jag inte känner till och vill inte göra det. Men oavsett, är det skickligt att ge intrycket av trovärdighet. Men vad göra än att faktiskt tro på att allt inte är fiktivt.
Kategorier: Bokrecensioner, Vardagen
Bokklubben …
Hösten är på väg …
Nytt år!
Lämna en respons