Vaknade med en viss spänningsvärk i morse och snabb puls. På vägen in till institutionen förvärrades den och jag fick en riktig körare i kopplingsbenet. Kände mig urlakad när jag parkerade och gick uppför backen. Under föreläsningen kände jag inte av det så mycket, men det kom tillbaka och känslan av att hålla undervisning i tre timmar var trötthet. Men, plikttrogen som man är :-), så bet jag ihop och började. Det regnade en hel del och helt plötslig kom ett skyfall. Alla utom jag hörde åsksmällen. Och tio minuter senare släppte det mesta av spänningsvärken och det kom så plötsligt att jag svajade till. Känner fortfarande av den, men det är ingenting mot tidigare, då t.o.m tinningarna värkte som tandvärk.

Så,var den gåtan löst! Men varför hörde jag inte åsksmällen – för den var kraftig enligt vittnesmål.

Många behövde gå tidigare idag, så jag lade upp seminariet i omvänd ordning, ppt-presentation först och sen VFU-gruppsamtal av de etiska dilemman. Texten skall vara klar på måndag. Under tiden läste jag igenom vad de kommit fram till för att ge dem okey och eventuella synpunkter.

Avslutade seminariet med en frågestund.

Långa köer hem, men det kändes bra – ännu en dag avklarad och en dag närmare sommaren. Nu har jag tre dagar undervisningsfritt och kan fokusera på mina studier – skall skriva examinationen i Gadamerkursen, som skall lämnas in senast på tisdag. Mest helgarbete. Får se om jag hinner. Har rubriken klar i vilket fall – Gadamers sanningsanspråk. En bra början, eller hur?

Kategorier:Vardagen