Ibland undrar jag vad min sysselsättning hade varit om jag inte tackat nej till ett jobb och istället fortsatte att studera och fick chansen att komma med i ett projekt som handlade om Filosofi med barn. Varför jag tackade nej till jobbet, var för att jag fick vänta i två månader på något som helst besked. Det var under den tiden, då det blev AGs marknad. Under den tiden bestämde jag mig för att fortsätta plugga, och allt var klappat och klart. En vecka före terminsstart, ringde fritidshemmets föreståndare och sa att den som de hade valt inte skulle vara kvar. Så då frågade dom mig istället. Jag svarade att, eftersom jag inte hört något, kunde jag inte tacka ja nu. Det hade tagit för lång tid. Och tänkte för mig själv. Om man inte ens kan höra av sig och säga att det gick till en annan sökande, ja då kanske det inte är den arbetsplats man skall välja. Vilket jag alltså inte gjorde. På första dagen av kursen mötte jag en av lärarna från pedagogiska institutionen på trappan till A-huset som sedermera blev Campus Konradsberg och han frågade mig om jag var intresserad av ett jobb – ett litet, men ändå intressant. Jag skulle få lön för en månad. Valet blev för övrigt dåligt med pengar och en oviss framtid. Men jag valde ju rätt. För det var C-uppsatsen och deltagande i projektet som kvalificerade mig in på doktorandutbildningen ett år senare.

Allt beror på valen man gör i livet och ibland känns bara ett enda alternativ det rätta, trots ovisshet om framtiden och en knaper ekonomi! Fortfarande får jag nypa mig riktigt hårt för att förstå vilken jäkla tur det var att jag gick efter magkänslan.

Kategorier:Vardagen