Sitter just nu kämpar med Heidegger och hans begrepp: samvetet, samvetets rop och mannet. Tycker att det går rätt bra, men jag känner mig stressad, då ett meddelande om bedömning av fler examinationer kom nära inpå. Om jag vetat om det för två veckor hade jag kunnat göra det som nu fick anstå. Då det fanns tillräckligt med tid, trodde jag. Nu har min planering spruckit, men det här skall jag bli klar med tills på fredag kl. 22.00. Nu hade jag tid i tjänsten, så det gick inte att säga nej, även om jag skulle ha velat. Det beror även på sjukdom och då kommer saken i ett annat läge. Problemet är att jag fick reda på det i fredags och tentainlämning var igår. Men det är hopplöst att komma vidare, vilket det har varit i sju-åtta år, då det inte går att planera längre. Den tid jag har i tjänsten som inte förlagd, trodde jag skulle användas längre fram. Men det är alltid något som sätter käppar i hjulet. Men jag skall inte klaga, för arbetssituationen är i övrigt bra. Men det här gäller konferenser också – de krockar alltid med undervisningen. Det gjorde det även denna gång, men då kunde jag tack och lov boka om. Det fanns lokaler. Men, ibland blir jag bara såå trött.

För övrigt rullar saker och ting på i vardagslunken! Men folk ställer till det för mig också. Har stött på flera stycken under september och oktober som är petiga i överkant och inte själva inser det. För att ta ett mindre allvarligt exempel, fick jag ett samtal från värden om att en hyresgäst klagat på att jag stod utanför parkeringsrutan. Och det handlade om fem centimeter när jag tittade ut. Sen gick ner för att flytta på bilen. Men, den stod i rutan, så jag förstod ingenting. Däremot har jag själv problem med en av bilgrannarna som parkerar snett, vilket ger en hel del problem. Om det är den som ringt och klagat, ja då beror det väl på att det är den som behöver lära sig parkera rakt. :-). Ett allvarligare är när petigheten får en att känna att här är en person som utövar makt som skapar osäkerhet och dåligt självförtroende, genom den ton som används.

Idag har det varit och är en ödesmättad stämning, som nog är på grund av vädret. Men, det har varit ovanligt tyst i huset och utanför.

I lördags var vi på kyrkogården och gjorde fint på graven. Gick in i kyrkan en stund, lyssnade på mäktig sång och tände sen några ljus, innan vi åkte till macken och drack kaffe och åt bullar.

Kategorier:Vardagen