Jag sitter och läser om den nya högskoleministern Helene Hellmark Knutsson, i Universitetsläraren. Det framgår att hon inte har någon som helst erfarenhet av högskolan mer än att ha läst enstaka kurser på universitetet. Och jag tänker – det måste vara något annat som är meriterande när det gäller politiker än tidigare erfarenhet och relevant utbildning inom området de skall leda.

Tidens anda! De som inte har det, beslutar över dem som har … det är kontentan av alltsammans. Det måste vara att hon tidigare varit finanslandstingsråd och har haft ansvar för och inflytande över hela budgeten alternativt skuggbudgeten. Hon har även erfarenhet av regionpolitiken (sjukvårdsfrågor och klinisk forskning). Hon är säkert en kompetent politiker, men räcker det inom ett sådant komplicerat område som högskolan och dess invånare!

Min verksamhet som universitetslärare, mestadels inom lärarutbildningen bottnar i att jag själv har gått en av dessa lärarprogram, förutom kurser i pedagogik och doktorsexamen. Jag vet hur det är att vara student både inom en yrkesutbildning och forskarutbildning och har varit där mina studenter är just nu och vartåt de är på väg. Dessutom läser jag själv parallellt och är också student idag. Det är viktig erfarenhet att ha med sig. Det räcker oftast inte med att ha organisatorisk, ekonomisk eller akademisk förmåga för att verka inom lärarutbildningen. Det här med att vara nära människors villkor är viktigt. Men för dem som bestämmer över oss ”på golvet” behövs uppenbarligen inte den kunskapen/erfarenheten. Det är något som jag alltmer förundrar mig över. Själv sätter jag mig aldrig över lärarna ute på skolorna. De har erfarenheter som är andra än mina egna. Jag har erfarenhet som lärare på universitet och av att utbilda studenter till att bli lärare, inte elever till ökad kunskap inom olika ämnen.

Om någon får en förfrågan om att bli minister är det säkerligen mycket svårt att tacka nej, även om man som Helene Hellmark Knutsson blir förvånad, och medveten om att relevant utbildning inte finns. Men, självklart skall hon få en chans att visa att hon kan lyssna, respekterar de som arbetar inom sektorn och att hon har bra rådgivare. Vill betona att det inte handlar om att politiker skall vara experter, men varför är en del så ”gröna” gällande ämnesområdena? Kanske beror det på att det viktigast för en politiker är att kunna sköta finanser (dvs. spara). Och här har hon ju redan visat prov på den förmågan – när hon med ett svep strök bort 22 miljoner för Medelhavsinstituten utan att blinka. Utan att ta reda på vilken betydelse de har, samt utan att ha besökt dem för att se vad de verkligen gör.

Men visst är det väl en märklig ordning.

Om jag blev tillfrågad (vilket jag aldrig kommer att bli) om en ministerpost inom ett området, t.ex inom sjukvården eller inom juridiken trots att jag inte har någon som helst utbildning inom dessa områden, skulle jag tacka nej. Men, så är jag ju heller inte politiker.

Kategorier:Vardagen