Det har varit en lång dag med början i köer utan like både till institutionen och hem igen. Det blir aldrig bättre, bara sämre, för nu är det lika mycket köer varje dag. Tidigare var iaf torsdagar och speciellt fredagar bra. Körde in tidigare än vanligt och iofs tog det bara 50 minuter in, men det är så tröstlöst. Men så tänker jag – det är inte så många gånger det handlar om. Men, jag är så trött efter åratals åratal att bara den minsta antydan till kö ger mig 100 stresspoäng. Men jag kom både dit och hem igen, fortare än när jag åker kollektivt. (Ni ser vad jag växlar mellan hopp och förtvivlan)

Startade upp en kurs med ett gäng levnadsglada studenter. Ibland saknar jag den där tiden mellan 20 – 30, men oftast inte. Efter kursen hade jag lunch och sen träffade jag tre studenter som jag handleder. Lika trevligt och levnadsglatt även där. Och jag känner hur jag blir lika glad, tills jag åker hem och sitter i köer (ja ja, skall inte tjata om dom).

Min kollega som åkte till Japan i går mitt på dagen, hörde av sig via mail att han kommit fram, var trött och skulle sova. Och jag blev glad av att höra att allt gått bra, men tycker samtidigt det är så konstigt att han är i Japan. Det är ju så långt bort. För många år sen var min önskan om att vistas hela min semester i Grekland. Den önskan slog in i år. Kanske önskan om att kunna vistas ett år i Athen eller i Thessaloniki slår in, om jag bara önskar det tillräckligt starkt. Varje gång jag röker en Assos kan jag uttala önskan om det!

Men nu är jag trött, skall vila framför TVn och titta på en massa fullständigt intelligensbefriade program. Det är det bästa sättet att varva ner på.

Och tänk var roligt det är att blommor på balkongen växer i början av oktober.

Kategorier:Vardagen