… till något positivt, lyckades jag med igår. För ett år sen hamnade jag i en kurs där vi satt i ett liten sal med alltför många studenter. Jag hoppade av. Vill inte bli tvingad att gå på seminarier då förhållandena är så usla att jag ingenting lär mig. Läraren då, brydde sig heller inte, vilket inverkade. Den här terminen hoppades jag att studenter inte skulle bli tvingade att sitta utan plats, men så blev det inte.  Jag hoppades att det bara skulle vara vi som läser på B-nivå, men det var det inte. Alla som ville sitta med och lyssna var välkomna! Men salen var lite större och när jag började få den där känslan av irritation över att man inte bryr sig om studiemiljön, bestämde jag mig helt plötsligt för att bli positiv. Det handlar om tre timmar en gång i veckan. Det positiva den här gången var att läraren i mitt tycke var bättre. Han förklarade saker på ett lättfattligt sätt. Dessutom kommer han bara föreläsa i en och en halv timme och resterande tiden är vår.  Men till slut blev jag så trött, på grund av dålig luft i salen att jag var tvungen att gå ut en stund och röra på mig.

Min irritation beror på att jag själv är lärare (tror jag). Jag skulle aldrig tillåta att studenterna inte fick sitt eget bord och för mig är studiemiljön A och O. Eftersom det är ett annat lärosäte kan jag inte påverka det. Där är jag bara student och det enda sättet är att vända en negativ känsla till en positiv. När jag själv undervisar, bestämmer jag själv och kan gå upp och röra på mig, sitta ner, mm. precis när jag vill det. Men här är det bara att släppa på kontrollbehovet och följa med, så löser det sig. Men, det tröttade ut mig. Inte ens fem timmars egen undervisning gör mig så trött som att sitta orörlig på grund av trängsel på en obekväm stol i en sal med dålig luft där någon bara pratar i nästan tre timmar. Somnade tidigt igårkväll och vaknade utsövd.

Kategorier:Vardagen