Läser om pappan som glömde sitt barn i bilen och som dog efter 6-8  timmar i den. Det är oerhört tragiskt och enligt Mymlan som även skriver om detta förekommer mycket fördömande på olika nätsajter, samt frågar sig om en förälder får vara mänsklig. Hur kan man glömma sitt eget barn? Ja, det kan man fråga sig. Jag förstår inte, men fördömer inte heller.

Själv har jag glömt studenter under en rast, men kom på det efter 10 minuter. Det var under en period då jag var oerhört pressad av ledningen. Har också glömt ett möte som skulle ske på en lördag och studenterna ringde och frågade var jag befann mig. Glömde på grund av att jag aldrig har undervisning eller har några möten på lördagar.

Men, har aldrig glömt bort min katt eller min mammas katter då jag hade ansvar för dem. Oavsett hur stressad jag varit, att saker kommit emellan eller rutiner ändrats. Katten har alltid varit ständigt närvarande i mitt medvetande. Men, istället för att fördöma någon som glömmer och få mig själv att framstå som ett mönsterexempel, vill jag i stället berätta om en återkommande mardröm.

Drömmer återkommande om att inte ha gett min katt mat under flera dagar, veckor ibland. Katten dyker upp och jamar förtvivlat, är mager och utsvulten. Då kommer jag på – Herregud, katten har inte fått någon mat? Och river och sliter för att få fram något åt den att äta. Skuldkänslan är fruktansvärd. Hur har jag kunnat glömt att ge katten mat? Och vaknar full av skuld till en verklighet i vilken det inte har funnits någon katt sen 2005. Känner mig lättad men skakad. Förstår inte varför jag har den drömmen! Har ju ingen katt att ge mat till.

Har alltså aldrig glömt min eller någon av mina närmaste katter, men eftersom jag har glömt studenter, så kan det bara ha varit rena turen att katten aldrig glömts bort. Vad man skulle kunna tänka sig i det här fallet är att det är den mänskliga faktorn, som fått sådana hemska konsekvenser. Kanske upprättande av rutiner som innebär att föräldrar kollar varandra genom att ringa varje dag och fråga – Har du lämnat barnet eller till förskolan, skulle kunna förhindra att något liknande händer igen. Och att förskolan skärper sina rutiner och inte brister som man gjort i det här fallet.

Är glad för att jag inte har småbarn, för efter en tragedi som denna, skulle jag bli ett kontrollfreak.

Vet inte om man kan tala om någons enskild skuld i det här fallet.

Kategorier:Vardagen