Sista textsamtalet


Foto av fauxels pu00e5 Pexels.com

Efter en viss osäkerhet om det överhuvudtaget skulle bli möjligt att köra till Södertörns högskola, tog jag risken att bli insnöad (mer än jag redan är 🙂 ). Det förra textsamtalet fördes på ZOOM, det var inte så bra med tanke på syftet med textsamtalen. Det blev stressigt, rörigt, men bättre än ingenting alls. Därför var ett förslag i går att ha det på ZOOM inte något som jag ville skulle ske, men de flesta i arbetsgruppen tog till slut chansen att både komma dit och hem igen utan problem.

Vi var bara fem igår, då tre av oss fick förhinder, så vi fick gott om tid under de tre timmarna vi hade. I tidigare har vi haft förstaläsare, men igår samtalade vi om texterna. Först fick vi läsa upp texten (jag fick faktiskt börja den här gången, till skillnad mot att komma sist de två andra gångerna). Textsamtalet går ut på att ge respons, men också att ta del av andra studenters sätt att skriva. Och så olika det är, både språkligt och ämnet vi väljer. Vi samtalade om Val av genre (Deckare, Romance och Skräck), Karaktärbeskrivning, och Konflikt vilket ingick i uppgiften.

Jag utgick från bild som ingick i ett seminarium. Och det är första gången som jag haft en bild på karaktären framför mig med frågan ”Vem är han.”. Oftast har jag inte varit lika detaljerad i texten som nu, men har upptäckt att för mycket har överlämnats till läsaren i mitt huvudmanus som nu är på långsemester.

Varje morgon när han såg sig själv i badrumsspegeln högg det till. Utseendet rimmade illa med vem han var och kände igen. Såg sina unika drag, men de var svaga, utsuddade som linjerna i en kolteckning. Varje morgon iklädde han sig rollen av en man i medelåldern vars bakgrund var få förunnat. En man från en högre klass i samhället, med god utbildning, om inte rik, så i vilket fall någon som levde i ett ekonom­iskt välstånd. Hans riktiga namn var okänt. Här kallades han för Albert Zero.

Han sköljde ansiktet i kallt vatten, lät det självtorka medan mustaschen ansades. Klippte bort något hår i näsan som försåtligt hade vuxit till sig under natten. De färgade linserna som dolde den ursprungliga ögonfärgen från blå till grön placerades försiktigt på pekfingret och sattes in, ett i varje öga. Till höger om spegeln tog han ner glasögonen med tjocka svarta bågar. Allt för att ge ett sken av att det var genom dem som han såg världen, när de i själva verket var helt utan styrk

Varje morgon samma procedur, som aldrig fick överges.

Borde ha tröttnat för länge sen. Men, det fanns inget val.

Bakom den välanpassade ytan fanns en man som var tvungen att hållas dold. Kanske under en tid, kanske för evigt. Han gav ett intryck av att vara självsäker med en visshet om vad livet kunde erbjuda. En livsnjutare. Men om någon skulle se alltför djupt in i ögonen skulle de upptäcka falskheten, missnöjet, det skenbara yttre.

Men varför skulle någon få möjligheten.

Klädde sig omsorgsfullt i bruna byxor, vit skjorta, gul väst, röd fluga och en mörkbrun kavaj. På huvudet en keps, för att förstärka illusionen av en man som trots sin klass inte förhävde sig.

Sen händer en del saker. Men jag är osäker på om jag kommer att utveckla de första sidorna till en roman. Vi får se. Har ju ett redan på gång. Men, jag kommer undersöka om det går att få in Albert Zero i det manuset. F*n vad roligt det börjar bli att skriva igen, att ha fått tillbaka lusten och glädjen. Sista seminariet är nästa vecka. För min del är studierna slut, då jag inte kan gå B-kursen i vår på grund av resan till Grekland. Får vänta till våren 2025.



Kategorier:B-Från manus till bok

Lämna en respons