Var på institutionen idag. Skulle träffa tre för handledning, men fick ett återbud. Hade också en del betyg som jag ville få inlagda i Ladok före semestern.

Institutionen har genomgått en förändring. Tystnaden har infunnit sig och det planlösa strosandet omkring i ödelagda korridorer har ökat. Ingen undervisning – inga studenter. De flesta lärare har gått på semester. Administratörerna och några vilsna lärare var de enda som befolkade huset idag. Men, det är en välbehövlig vila när verksamheten läggs ner för sommaren och en vink om att köra hem så fort som möjligt :-).

Vilket jag gjorde! Inga köer att tala om och det tog 25 minuter hem i en varm bil med en isig AC påslagen med en sämre motoreffekt. Nyttan var mer psykologisk än fysisk. Väl hemma stannade jag kvar en stund i källarvåningen där det alltid är kallare än på de övriga planen. Det hade varit varmare i bilen än jag trott.

Ja, nu skulle jag kunna börja koppla av. Om det inte vore för skriftliga synpunkter som skall skrivas in för den handledningsträff där dessa skulle vara muntliga. Men, det får bli på torsdag. I morgon är jag upptagen med lite annat. Är fortfarande i tjänst – plikten framför allt.

Allt känns bra för övrigt. En övergång från att ha någon att oroa sig för till att inse att hon inte finns mer. Mitt dansande hjärta har bytts ut med en mer framträdande känsla av sorg (ingen förtvivlan, inte stor sorg, utan snarare ett vemod). Det absurda är att jag ibland känner sorg över att rummet på äldreboende numera står tomt, samtidigt som jag känner en stor lättnad.  Det blir så påtagligt.

Kategorier:Vardagen