Åkte till kyrkogården idag. Köpte en stor bukett blommor på ICA Maxi och körde sen till Botkyrka kyrkogård. Solen lyste från en klarblå himmel och det var lite varmt. Gick ner till graven. Visste att det inte skulle finnas någon sten än och det var konstigt att se den borta efter 30 år. Men snart kommer den väl tillbaka. Satte dit några vaser med färska blommor. Det är de värda båda två.  Det känns märkligt att vara föräldrarlös som min läkare sa för några dagar sen, då jag var inne för kontroll, för det är ju vad jag har blivit nu. Ingen längre att prata med om det föräldrar är till för 🙂 . Men det har jag iofs inte haft sen 2005. NU är det mer påtagligt. För hur sjuk och borta från samma verklighet hon var, så fanns hon i den. Men visst saknar jag henne och har gjort sen ett decennium tillbaka. Men det är först nu som jag verkligen förstår att jag har gjort det. Inte så att jag inte kan klara mig själv, utan som den som känt mig längst av alla (förutom mina syskon). Men det är inte samma sak ändå! Mamma är alltid mamma, eller hur? Föräldrar kan man inte bortse från är viktiga, bra som dåliga, borta eller närvarande. Mina var bra och närvarande! Och det är jag glad över.

Kyrkan är från 1100-talet

Kategorier:Vardagen