Var på institutionen igår på två lärarlagsmöten. Det ena för kursen på avancerad nivå som handlar om etik och det andra om utbildningshistoria. Det var intressanta och konstruktiva möten, men mer tydligt än vanligt framkom att den nya utbildningspolitiken har satt sina spår. Ett fokus på lärande har fått gett vika för ett fokus på att fostra in studenterna i en form som jag ser som gymnasial mer än akademisk. Det verkar som om vi inte har något annat att göra än att ge vika för att det är de synliga önskvärda resultaten som blir framträdande istället för att det är vad studenterna behöver lära sig. Vissa områden blir styvmoderligt behandlade därför att det inte finns tillräcklig tid att hinna gå igenom dem som vi vill. Andra blir övervärderade och blir nästan det huvudsakliga området (Iofs har det varit så ända sen år 2001, men det är mer påtagligt nu – kanske för att vi har färre seminarier och större grupper). Sen i min egen grupp gör jag så gott jag kan, slår ihop olika områden under ett seminarium, tänker till och får med även de viktiga områdena. Men, de examineras inte i den gemensamma examinationen, vilket kan ge signalen att de inte är lika viktiga. Inom utbildningshistorien är barndomens historia lika viktig som de beslut som tas på politisk nivå, eftersom den påverkar individens barndom genom historien. Den nya utbildningspolitiken har skapat en känsla som kan formuleras som några frågor hos studentgrupperna, Varför har ett seminarium handlat om exempelvis barndomens historia, när det området ändå inte examineras på något sätt? Varför skall vissa saker lämnas in om de inte bedöms eller ges en återkoppling till. Det är som om den nya utbildningspolitikens retorik har skapat att allt annat lärande som inte kan bedömas och betygssättas inte skall få förekomma.

Jag har inget emot ramar, examinationer, kontroll. utvärderingar mm. Det är nödvändigt om inte allt skall flyta ut. Redan när jag började undervisa på LHS år 1998 fick mina studentgrupper en skriftlig praktik- och examinationsuppgift, även om inte andra hade det. Men då hade vi möjlighet att lägga ut 30 timmars seminarietid under hela terminen. Då lade man upp allt på egen hand (på gott och ont). Det onda var att studenterna fick en undervisning på olika villkor beroende av vilken lärare de hade och institution de tillhörde. Men det måste finnas utrymme inom ramarna, utanför den officiella kontrollen och utvärderingar måste vara meningsfulla. Jag är alltså för lärarlag och ett gemensamt upplägg och emot att ha möjlighet att köra sitt eget race, men det måste finnas tid för den enskilda läraren att också kunna gå utanför det önskvärda och inte känna att det viktigast är att de lär sig det studenterna behöver för att klara av examinationen/tentan, utan att annat är minst lika viktigt.

För mig har känslan av maktlöshet blivit större. Och ibland känns det som om jag slåss mot väderkvarnar. Därför när tiden inte räcker till är det ju den skriftliga examinationen som blir styrande. Tidigare kunde man ju ha muntliga examinationer. Det är fullständigt otänkbart och ogörligt numera.

Kategorier:Vardagen