Diskurs i enlighet med Michael Foucault (utkast)

Talet om den ”duktiga” läraren kan uttryckas med Michel Foucaults begrepp diskurs och diskursiv praktik som synliggör hur en diskurs har betydelse för hur praktiken styrs och organiseras, likväl som att den har makten att bestämma över talet men även över handlandet i denna praktik[3]. I detta fall, det moraliska handlandet som utgår från en speciell etisk teori. När jag analyserar den svenska debatten om skola och utbildning, använder jag mig endast av hur man talar om något, även om Michel Foucault även talar om diskursiva praktiker. Däremot i denna text använder jag mig även av den andra betydelsen, då talet om i förlängningen kan skapa en praktik likaväl som den kan avslöja en existerande.

Michel Foucault tar upp i sin installationsföreläsning vid College de France vad som bestämmer talet. Det som alla vet, enligt honom, är det förbjudna ordet, vilket innebär att dis­kursen utestänger genom förbudet.

alla vet att man inte får säga allt,

att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och

… slutligen att inte vem som helst får tala om vad som helst.[4]

Det finns många exempel på att man inte får säga allt kring frågor som har att göra med moral och etik. Det kan vara i smått och i stort, från vem som får tala på ett möte, till att tala om att tillåta aga i skolan. Det jag kommer att behandla inledningsvis är den tolkning jag gör av hur denna diskursiva praktik kan få en sådan makt. Min tolkning är att diskursen visar sig i ett yttre uttryck och ger ett inre uttryck hos individen som på sikt förändrar hennes beteende.

Den diskursiva praktiken frambringar en viss typ av yttranden – medicinens, naturhistoriens, ekonomins eller utbildningens och politikens diskurs[5] (ur Diskursens ordning)

Det är denna typ av vissa yttranden som avslöjar vilken diskurs man inordnats i. Det yttre uttrycket är hur man talar om något eller att förklaringen till varför något är på ett speciellt sätt är uttalandet – Så gör vi här – när det gäller den diskursiva praktiken. Detta får vi ofta höra eller upptäcka på annat sätt när vi kommer nya till en utbildning, en arbetsplats eller in i en ny umgängeskrets. Vi upptäcker efter ett tag hur vi skall handla och speciellt hur vi skall tala om något. Men för att förstå hur vi skall handla för att komma in i ett sammanhang måste vi studera hur andra gör, vilket innebär att vi övervakar och kontrollerar. Dem vi håller ögonen på gör i sin tur detsamma gällande oss och korrigerar vårt felaktiga beteende eller moraliska handlande. Det här är inget vi alltid är medvetna om att vi gör. Vi känner av stämningar beroende av graden av lyhördhet.

Detta är det inre uttrycket av vilken makt diskursens ordning har. Vi förändras som män–niskor och ofta går det yttre uttryckets diskurs emot vilka vi är. Vi tar emot korrigeringarna eller vi vill passa in i sammanhanget. Diskursens ordning är inte intresserade av den enskilda individen, utan om att vidmakthålla normer och värderingar enligt traditionen. Vi kan sammanfatta det med att det är svårt att leva autentiskt om vi anpassar oss till dessa diskurser utan att själv kunna ta ställning till det som utövar mak inom dem. Makten fungerar emellertid på ett sätt som förhindrar egna ställningstaganden. Om den inte medger det och även då den gör detta förhindrar den sådana. När vi tar ställning, upphör maktens inverkan på oss, då vi kan välja bort.

Cecilia Rosengren i boken om lady Conway tolkar Foucault på följande sätt.

Foucault talade om att vårt begär att slippa börja tala, och därmed stiga in i diskursens riskabla ordning, egentligen handlar om vår oro att upptäcka att vi på ett eller annat sätt är uteslutna ur denna ordning. Samtidigt är diskursen, som Foucault visade, också objekt för vårt begär, ty det är genom diskursen som vår kunskap om världen och oss själva pro­duceras, klassificeras, organiseras, distribueras. Det finns heller ingen sanning bortom diskursen.[6]

Viktigt att betona är att det inte handlar om individens tolkning av hur hon skall tänka och handla, utan om hur hon blir synliggjord i sammanhanget genom mer eller mindre synliga tekniker. Genom synliggörandet sätts hennes existens på spel och det handlar om att vinna eller förlora. En individ kan göra en tolkning av det sammanhang som korrigerar henne. Det är emellertid inte säkert att tolkningen är rimlig, då den utgår från de referensramar och tidigare erfarenhet som individen har att utgå från. En rådande diskurs kan alltså skapa förvirring hos en individ och hon kan göra felsteg från det som gäller, men tolka dessa som om det är något fel på henne själv. Det är aldrig hennes egen sanning som det handlar om.

I en diskurs finns en maktstruktur i syfte att skapa ordning i mångfalden[7]. Människor inom en viss bransch behöver tänka och handla på liknande sätt, för att mål skall kunna uppnås som de är formulerade. Men inte alla diskurser har en struktur som tvingar människor eller tar ifrån dem friheten. Men diskursen i sig självt även om dess innehåll inte karaktäriseras av ett tydligt tvång, utövar makt över dem som ingår i den. Diskursens makt ligger i dess existens.

Enligt Foucault finns det inte något speciellt skikt i samhället som skapar denna typ av makt, men den som har den främsta positionen inom ett område har dock möjlighet att upprätthålla den ordning som diskursen eftersträvar. Om personen med den främsta positionen blir erkänd, blir även diskursens makt erkänd. [8]

Annat som karaktäriserar diskursens makt är att den endast får makt om den blir erkänd som makt. Om jag som enskild individ inte bryr mig om, om en student eller kollega går ut ur rummet utan att säga varför, får denna handling inte någon makt över mig. Jag funderar inte över vad jag kan ha gjort för fel eller hur jag skall göra för att ingen gör så när jag föreläser eller har ordet. Men om jag som enskild individ inte får en befordran på grund av att jag handlat i strid mot rådande diskurs, och jag verkligen vill få denna befordran, har den makt över mig. Diskursens makt är att åstadkomma en förändring om den behövs. Det kan finnas en del i en diskurs som inte har makt över individer eftersom de inte strävar efter det som skulle göra makten synlig. En chef kanske har beslutat att en medarbetare aldrig skall få en chefsposition. Men så länge medarbetaren inte söker tjänsten, blir inte makten verksam. Det finns ingen makt för medarbetaren att erkänna. Även om det handlar om ett utestängande från vissa positioner får den ingen effekt på medarbetaren eftersom det inte finns något synligt som förändrar det inre uttryck av hur diskursens makt verkar hos individer.

Som jag tolkar diskursen i enlighet med Foucault har den en maktstruktur som upprätthålls genom olika övervaknings- och kontrolltekniker i syfte att disciplinera, men att den inte nödvändigtvis skapar maktfullkomlighet och ofrihet. Den enskilda individen kan göra egna val och ändå bli accepterad. Diskursen utestänger inte individer, utan tänkande och handlingar i syfte att upprätthålla en viss ordning.

Det som gäller för den enskilda individen är att känna till diskursens makt, för att inte tro eller uppleva att ett visst utestängande är mot henne själv. Snarare är det ett sätt att synliggöra för individen vad hon måste förändra för att passa in.  Det kan vara frestande att se att en medvetenhet om diskurser och diskursiva praktiker skulle kunna minska mobbningstenden­serna. Det är inte så enkelt att andra upphör att korrigera, övervaka eller kontrollera för att en individ känner till att det i egentlig mening inte handlar om henne som person. Det en individ kan bli medveten om är att det krävs en kamp för att kunna bryta diskursens ordning och välja om hon vill ta den striden eller låta bli eller att lämna det genom att sluta eller säga upp bekantskapen med den arbetsplats eller grupp det gäller och istället söka upp en diskurs som hon kan acceptera och är kvalificerad att komma in i. Det kan dock hända att om mobbningen inte erkänns genom att diskursens makt inte gör det, att individen inte förändras genom den.

För ett antal år sen kom jag in på en filosofiutbildning på vilken jag upptäckte efter ett tag att det som gällde för att jag skulle bli accepterad av lärare och andra studenter stod i total kontrast till den diskurs jag själv verkade inom. Det visade sig genom att det gällde att tala om filosofi på ett speciellt sätt, med en terminologi som jag inte kände mig hemma med. Jag avslutade studierna och fann efter ett antal år filosofistudier på ett annat universitet som passade mitt sätt att tänka, studera mm. Om jag inte varit medveten om diskursens ordning, kanske jag inte skulle ha sökt vidare eller gått kvar och känt mig utestängd, fått dåliga betyg och inte lärt mig det jag ville.

Men om vi nu är medvetna, kan vi då inte göra något radikalt åt situationen. Som jag ser det kan vi med hjälp av diskursetiken, skapa ett innehåll i en diskurs som är tillåtande, har högt till tak och som uppmuntrar mångfald. Men är det då fortfarande en diskurs? Absolut, eftersom den som inte uppmuntrar mångfalden inte kvalificerar sig in i den ordningen.

Lärarutbildningen har i allra högsta grad en diskursens ordning. Studenterna får lära sig att tala om lärande på ett speciellt sätt. Och det är relativt enkelt att upptäcka vem som har gått igenom den och verkar som lärare och vem som inte har gjort det, utan är obehörig lärare med ämneskompetens, endast genom att analysera hur man talar om lärande, skola och utbildning.

Det som är möjligt att problematisera är självklarheten om varför vi skall tala om lärande på ett speciellt sätt. Men är det lika självklart att problematisera läraretiken som talet om lärandet och den diskursiva praktik som frambringar en viss typ av yttranden?