Är jag min huvudkaraktär?

Nej, jag är inte min huvudkaraktär. Lika lite som jag är de övriga karaktärerna, Platon, Aristoteles och Xenokrates. Snarare är jag en betraktare av min huvudkaraktär Isadora, en fiktiv person som levde under 300-talet f.Kr. Eftersom jag skriver intuitivt, betyder detta att jag inte har någon aning om vad som ska hända, vad hon ska göra, hur hon hanterar det hon möter i livet. Det växer fram medan jag skriver och jag blir lika överraskad varje gång. Mycket räknar jag inte med, som jag har att förhålla mig till, vare sig jag vill eller inte. Jag sympatiserar inte med alla hennes handlingar, men jag kan förstå varför hon utför dem.

Det gemensamma med henne är behovet av frihet. Det är temat i berättelse. Hon lever under den grekiska antiken, under andra förhållanden. I en tid så olik min egen tid. Det jag kan göra är att försöka sätta mig in i hur det skulle vara att leva under tiden, med en förälder som Platon, en mor som inte tillhör aristokratin och med vännerna Aristoteles och Xenokrates.

Jag kan inte, ska inte utgå från mig själv. Allt jag skriver och tolkar måste bygga på en omfattande research om den tiden i syfte att nå trovärdighet i den mån det är möjligt. Om filosoferna, tänkandet, normerna och värderingarna. Trots olikheterna är vi människor. Som människa är vi inte så annorlunda. Vi skrattar, gråter, sörjer, tar hand om varandra, krigar, utför brott, älskar, hatar, är på dåligt humör, sover dåligt, är snåla, bittra mm. Det är det som är att vara människa på gott och ont. Men kanske inte på samma sätt, eller av samma skäl.

Min egen erfarenhet har betydelse. Att jag uppnått den ålder jag har, har betydelse. Känslolivet då. Hur kan jag uttrycka en känsla hos min huvudkaraktär om jag inte känner den själv. Det kan jag inte. Men det bidrar inte till att jag är hon. Bara att vi är människor båda två. Men, det hon upplever skulle jag inte ha möjlighet att klara av med alla sinnen i behåll. Därför att i jämförelsen är mitt liv enkelt att leva. Även om jag inte till fullo kan sätta mig in det hon upplever, kan jag komma nära en förståelse. Allt handlar om tolkningar. Sen att mycket är hittepå är för att det är fiktion med innebörden ”det skulle kunna ha hänt.”

Om jag har ett mål, är det för att jag vill nyansera bilden av den grekiska antiken. För som jag ser det, är den förenklad, som om de var okunniga, som om varenda kvinna var instängd och inte fick gå ut, som om slavarna inte gjorde uppror, saboterade mm. Män och kvinnor levde i olika världar. Kvinnan var utestängd från det offentliga livet. Men det betyder inte att de inte fick gå ut.

Det fanns flyktfångare. Därför måste det ha funnits rymlingar. Aristoteles anses ha kallat kvinnan för ett djur. När jag fick veta det, letade jag efter var, när och om han har skrivit det. Det han har skrivit är att människan är ett talande djur. Det har en helt annan innebörd.

Jag använder i mina dialoger ett språk som kan anses vara fel. Att slavarna talade som de fria medborgarna kan anses vara en förfalskning. Men de som skötte om de mesta i samhället var slavar. Pedagogerna var slavar. De ägdes av andra, såldes och köptes. Det betyder inte att de var analfabeter eller bara kunde utföra enklare sysslor. Varför skulle det inte ha funnits kvinnor som gjorde upp med värderingar och kämpade för sin frihet? Liksom det finns idag, fast med andra konsekvenser, landsförvisade eller rentav avrättade. Fast även om kvinnor inte blir landsförvisade idag blir de avrättade på vissa platser i världen. Och man kan fråga sig om vår tid är så mycket bättre än den antika tiden, om vi ser på den globalt.

Vi vet inte vad vi inte vet. Men bara för att vi inte vet, på grund av att det inte finns bevis eller dokument från slavar, kvinnor m.fl, betyder inte att vi kan dra slutsatsen att alla fann sig i det. Att alla levde i en förlamande fångenskap. Vissa gjorde det, enligt den forskning som finns, tex gruvslavarna.

Nej, jag är inte min huvudkaraktär. Men allt som är nedskrivet från min penna kommer från mig själv, mina kunskaper och erfarenheter. Tar också egenskaper från människor jag har träffat, därför att vissa egenskaper passar in på en bikaraktär, både det goda och det onda, det sympatiska och osympatiska.

Men, eftersom jag skriver en fiktiv roman i den antika grekiska kontexten och inte en historisk roman, är mina frihetsgrader vidare.

Kategorier:B-Från manus till bok