Sen jag kom hem från Grekland i juni förra året har dagarna krupit fram. Men nu drygt nio månader senare uppfattar jag att tiden har rusat iväg. Är vi redan i början av april. Är det bara 24 dagar kvar tills jag reser till Arlanda. Vart har tiden tagit vägen. Speciellt är det de sista tre månaderna som bara har flugit iväg. Det har inte varit så bra månader, många undersökningar, remisser mm. Svårt för att sova på grund av mina brinnande tår. Sover i tretimmarspass, dygnet runt.

Till slut blev jag så stressad av alla remisser, så jag satte stopp och listade mig till en ny husläkare. Speciellt då hon ringde hem till mig och var så upprörd över ett meddelande jag skickade till henne. Hon hade inte lagt till två ytterligare remisser, hävdade hon, trots att jag skrev till henne att jag ville pausa. Och hon ville att jag skulle förklara hur hon skulle göra, trots att jag sa att detta måste någon på VC kunna hjälpa henne med. Jag tycker inte att det ska ligga remisser hos olika ställen, när jag ändå ringer och avbokar. Då detta innebär att den som verkligen behöver får vänta längre. Så nu har jag haft några avstressande veckor. Trots att det känns som om jag har något hängande över mig.

Nej, jag vann inte på min novell. Inget chockerande precis, eftersom jag inte hade förväntat mig det. Men det är intressant att se vilken typ av alster som juryn fastnar för. Barn, föräldraskap och tragiska öden. Kanske för att de själva står dessa ämnen närmare. Inget ont i det. De flesta av bidragen har ett jag-perspektiv, vilket jag inte har. Jag-perspektivet får läsaren (tror jag) att känna en djupare empati, mer än vad spänning gör. Samt att det som står en nära blir viktigast. Vem sympatiserar med Albert Zero, trots hans OCD och skiftande identiteter. Novellen är kort, bara 5000 tecken (mellanslag inräknad). Och den är en del av mitt manus som jag håller på att skriva. Ett manus som jag har fastnat med. Inte en ny mening har jag skrivit sen i slutet av förra året. Redigerat, läste igenom, osv. men som sagt, jag har fastnat. Nått Djävulspunkten som finns att läsa i Tidningen skriva. Dvs. det tar stopp när roman når två tredjedelar. Då gäller det om möjligt gå igenom och se om det går att strukturera om.

https://www.youtube.com/watch?v=mMGqwPyoeyU

Fram till resdagen går jag igenom nivå tre i grekiska, så jag kan fortsätta på nivå fyra och det förvånar mig att det börjar lossna. Fast jag förstår inte varför jag blir det, då min erfarenhet är att ett uppehåll får det att göra det. Något rum i hjärnan jobbar som fan medan jag gör annat. Jag brukar se det som att hjärnan får semester och i lugn och ro, och utan min stress, får alla bitar på plats. (ja nästan alla) För mig är de där småorden värst – Men nu har jag börjat fatta på riktigt skillnaden mellan ett av orden, dvs. ”Poios och Poio(v). Det första är subjektet och det andra är objektet. Men det är inte nog. Poios är maskulin, Poia är femininum och Poio är neutrum. Subjektet, det vill säga Vem det handlar om! Singular. Än värre blir det när det är Vilka, det vill säga Plural. Men, som sagt, det går framåt. Ja, det är rena grekiskan. Att lära sig en nations språk är nyckeln, och ett tecken på respekt. Men jag har haft en låsning. Men nu är jag på hugget. Bara jag får koll på småorden, de som binder meningarna samman. https://www.youtube.com/watch?v=qmAogGybGnw

Mina tankar går till Ukraina och civilbefolkningen i Gaza och Israel. Det måste bli ett slut på vansinnet. https://www.youtube.com/watch?v=esVxAFyP43g

Kategorier:Vardagen