Jag åkte från hotellet kl. 20 med en taxichaufför som var helt fantastiskt trevlig. Han körde lugnt och sansat, och vi pratade hela vägen, om olika kulturer, om Aten visavi Saloniki. Om Sverige. Han vill se midnattssolen. Vi pratade om betydelsen av våra namn, ålder, familjer, syskon mm. Ja allt. Det var bara kramen som uteblev när han kom med bagagevagnen och åkte därifrån.

När jag lämnat in bagaget och senare gick till säkerhetskontrollen, var hon som stod vid Fast Track, mycket skeptisk till om jag verkligen hade det. Vet inte varför, men kanske på grund av att jag inte är så ung längre eller för att jag kanske inte är sinnebilden av någon som reser business class. Vet inte. ”Får jag biljetten så går jag och kontrollerar.” Efter en stund log hon och vinkade in mig. När jag frågade om en vagn i taxfree, antog den jag frågade att jag letade efter en vagn till gaten. ”Det är bara om man handlar här.”” ”Men jag ska göra det”, sa jag. Det var dock alldeles för lång kö, och fullt överallt. Det märks att semestertiderna börjar. Men förra året vid samma tid var det nästan tomt. I vilket fall, lade jag tillbaka allt och gick till gaten.

Jag köpte en flaska vatten och muffins. Och när jag skulle betala lämnade jag för lite. Det blev ett dividerande. Hon var otroligt irriterad. Jag hade lämnat 10 euro och det skulle vara tjugo. Så tog jag upp 50 euro. Då skakade hon på huvudet. Kön efter mig blev dödstyst. Till slut gav hon mig en tjuga tillbaka, och så sa jag på grekiska att jag var trött. Gick till gate 10, hittade en plats, och kollade allt blev rätt. Och vad upptäcker jag då, jo att det fanns 2×50 euro, + 20 euro (som hon alltså gav mig). Det såg inte bättre ut än jag faktiskt inte betalade mer än för vattnet. Utan fick dessutom 20 euro för mycket.

Semestrande svenskar skulle med planet. Många barn. Och jag hoppades att de inte skulle sitta ihop med mig. (var alldeles för trött. Annars har jag inget emot det.) Men jag fick tre säten för mig själv och vi var inte många längst fram. Och nu ett litet mirakel. När jag flög ner var jag lugn som en filbunke och likadant var det nu när vi lyfte. Det verkar som om jag har lyckats bli av med all oro inför och under flygningen. Trots att det började skaka ordentligt, så kaffet skvalpade i muggen under någon timme. Och så fixade jag den svenska tiden och då hade det gått två timmar. Och jag förstår inte vart tiden tog vägen.

Piloten uppmärksammade oss på blixtar. Hon berättade att vi var på 11600 meters höjd och flög bredvid åskvädret. Vi var då ovanför Polen. Det var så nära att det inte går att beskriva känslan. Jag såg ner på molnen och det var otroliga blixt-sensationer. Det var rent ut sagt magiskt. Jag har sett blixtar förr, men inte så nära. Vilken otrolig flygresa. Hela kabinen var dödstyst. Att sitta i ett flygplan och se åskblixtar ovanför molnen var verkligen en häftig upplevelse. Glömmer den aldrig! Och landningen – var så mjuk att det inte hördes eller kändes att vi var på marken. Innan vi kom till bagageutlämningen fick vi dock gå runt hela Arlanda-terminalen. Kom till hotellet kvart över tre, efter en rökpaus.

Fick ett rum på 11:e våningen med utsikt över startbanan. Somnade kanske vid halv fem, efter att ha ätit en tonfisk-smörgås, druckit två koppar kaffe, letat febrilt efter te, men hittade en påse till slut. Var nere och tog en cigarett. Somnade till en urusel engelsk serie. Men jag var väl för trött.

Drack en yoghurt när jag vaknade, och kollade när planen lyfte. Det första jag såg var ett SAS-plan som lyfte. Det är svårt att greppa att jag faktiskt har suttit i ett av de där planen. Det är en sådan kontrast. När man ser planen från marken får man en känsla av en flygande sardinburk. Men när man sitter på planet ser man hela världen. Ovanför molnen eller marken om det är molnfritt.

Emanuel ringde hemifrån. Sen ringde han igen och visste inte hur han skulle komma ner till Clarion. Han såg det hotellet plus Clarion Comfort Airport hotell. Han stod bakom en polisbil. och var osäker på åt vilket håll han skulle köra, ”Ser du den.” Det gjorde jag inte. Jag stod i stormen och ösregnet. ”Nu ser jag polisbilen.” ”Ja, och jag kör bakom den.” 🙂

Och så var vi hemma till slut.

Kategorier:Kavala 2024