… som jag bävat för. Men det märkligaste av allt är varför jag då inte har förberett mig. Redan tidigt insåg jag att om det skulle bli strömavbrott skulle hela lägenheten vara i totalt mörker, då de enda fönstren är till innergården som också blir i totalt mörker. Varför har jag då inte köpt en ficklampa och ljus, när jag ändå alltid tar med mig mobilen ifall det skulle bli ett strömavbrott.

I mobilen var det bara kvar 36% kvar av laddningen. Och det är den enda ljuskällan jag hade. Letade igenom alla skåp, t.o.m. med mina resväskor efter ljus, ficklampa el. dylikt. Tomt som i ett urätet kylskåp. Lördag! Jag chansade på att butiken var öppen, men icke. Gick in det öppna apoteket, där han troligen trodde att jag var totalt bakom flötet. Det här är ett apotek. Man vet aldrig tänkte jag. Men, det var bara att gå tillbaka. Hela kvarteret var mörkt. Knackade på hos grannen, som också bara hade mobilens ljus. Sen knackade de på och jag fick två små ljus och tändstickor. Jag kollade hur mycket jag hade kvar av laddningen i datorn. Det var 100%, så jag kopplade mobilen till den. Långsam laddning, och det skulle ta fyra timmar.

Precis när jag skulle tända ljuset. WOW! Hela plötsligt badade lägenheten i ljus. Har aldrig blivit så lättad. Inte heller har jag blivit så rädd. Bara tanken på att befinna mig i totalt mörker efter några timmar till klockan sju i morgon var mer än jag skulle klara av. Men ljusen jag fick av grannen gjorde att jag kände mig säkrare, samt att jag kunde ladda ur datorn till mobilen. Det är när man träffar de som har samma problem och som hjälper till som allt känns lugnare. Jag har inte stött på någon av mina närmaste grannar på sex veckor. Nu har jag fixat kaffe och en stor mugg med te ifall det blir mörkt igen. Och laddningen är nu på 75%, snart 100%.

Så vad gör jag nu. På måndag köper jag en ficklampa och ljus. Det här får en att tänka till, ett steg längre. När tanken dyker upp att något ska hända, ska man inte stanna vid den, utan handla, förbereda sig. Jag är inte mörkrädd i och för sig, men om jag inte ser något alls, inte ens strimma ljus, som i trappan i Kallithea, får jag en känsla som närmar sig skräck. Inte ens när jag var riktigt flygrädd, var känsla densamma. Det är som att vara blind.

Så ta lärdom av min dumhet!

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025