… och idag för två månader sen landade jag på Atens flygplats. Tjugotre dagar kvar i Grekland, varav 17 dagar i Svenska huset. Ser fram emot tystnaden och lugnet efter två månaders starka trafik utanför alla boenden hittills. Till slut vänjer man sig, och det blir en del i tillvaron. Trots det påverkar det kroppen och sinnet. I och för sig har jag kunnat ha balkongen öppen i Kavala, vilket inte var möjligt på Frinis, för det var inte bara trafik utan ständiga borrningar. Dessutom borrades det utanför Athens Center även i år. En lägenhet renoverades, samt att de borrade upp vägstumpen. Nästa kurs tänker jag köra online från Sverige.

Havet kommer jag inte sakna, för från svenska huset ser vi det ju också, men det har varit fascinerande att se alla fiskebåtar, färjorna till Thasos, samt stora passagerarskepp på nära håll.

Vet inte om jag har nämnt det, men jag har lämnat in bidraget i Första kapitlet-tävling som är ett samarbete mellan Skriva och Piratförlaget. Jag tror väl inte på att bli en av vinnarna, men det skadar inte att prova. Som min kloka mor sa till mig när jag efter två ansökningar till doktorandutbildningen var säker på att jag i allafall inte skulle bli antagen den där gången heller. ”Vad du kan vara säker på, är att du inte kommer bli antagen, OM du inte ansöker. – Jag blev antagen! Tur var ju det. Friskt vågat, hälften vunnet. För då hade jag inte fått doktorandtjänsten och fått en tjänst som universitetslektor. Inte heller rest till Kavala eller läst grekiska i Aten. Eller?

Är livet så slumpartat. Tänker inte ens försöka spekulera i vad jag hade gjort eller varit om inte här och nu. Jag har haft tre livsuppgifter i mitt liv, bli forskare, lärare och författare. Och det har varit min drivkraft sen jag var elva år och hade Madame Curie som idol. Sen kom livet emellan, dvs tonåren då annat hägrade. Men jag har aldrig avvikit från strävan att göra allt för uppfylla mina livsuppgifter. Den röda tråden sen tredje klass är att skriva och läsa böcker. Noveller, otaliga manus, dagboksanteckningar och sedermera bloggen sen jag startade år 2002 med den första.

Jag är förvånad över att det är vanligt att folk frågar sig ”Vem är jag”. På gott och ont har jag alltid vetat vem jag är. Kanske därför så många alltid har berättat för mig vem jag är, borde vara och valt att kritisera. Den värsta meningen är ”Ni vet väl vem Monika är.” Men vet vi verkligen vem någon annan är, eller utgår vi från vad vi anser andra ska vara, för att det är enklast, eller för att vi inte vet hur vi ska förhålla oss till den som har andra mål, annan vilja, andra värderingar, syn på världen och andra-isch? Är det inte så att vi snarare väljer att se vad någon är, än att lyssna till vem den andra är, därför att det hotar vår föreställning om vilka vi själva är.

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025, B-Från manus till bok