I gårkväll när jag satt på balkongen, sa jag till mig själv ”Vad håller jag på med?” På grund av mina smärtsamma fötter som bidrar till att ryggen tar stryk och musklerna som då och då försökt att säga något viktigt till mig, orkar jag inte mer än att gå till skolan och sitta inne och plugga. Så, jag beslöt mig för att helt enkelt avbryta kursen, men stanna kvar i Aten till den 15 juni, såklart. Har ju betalat lägenheten och vill inte lämna stan. Det mesta har varit jobbigt, och stressigt under halva tiden. Men har intalat mig att det var värt det. Men i längden, absolut inte värt det. Är lättad över att jag har accepterat den här sjukdomen och tagit beslutet att leva efter att jag har den.

Idag när jag kom till skolan talade jag med läraren och även informerade mina två kurskamrater om skälet. De förstod mig fullständigt. Men, läraren gav mig alternativet att eftersom jag ändå kommer läsa vidare, fast på egen hand och stanna kvar i stan, kunde jag komma till lektionerna när jag var tillräckligt pigg. Det var en lösning som jag inte hade räknat med, så jag blev glad, lättad och ser nu framför mig att ta det lugnt. Utforska närområdet lite mer, inte stressa. Inte behöva gå upp klockan fem tre gånger i veckan, släpa på ryggsäcken fram och tillbaka. Min ögonmigrän började få sin förklaring, liksom att det inte blir bättre med tiden, utan sämre. Men, vandringarna från min bostad till och från skolan har varit värdefulla. Och visst har det gått lättare och fortare, med färre pausar för varje dag. Men de har tagit för mycket på mina krafter.

Jag vill dricka en kopp kaffe på Plateia Varnava och vara en del av det grekiska livet. Inte känna ”Nu måste jag gå vidare.” Bilden är inte från det torget, men nog har den en grekisk Kavala atmosfär över sig.

En undran som jag har och som jag inte har hittat någon förklaring på, är varför duvsamhället väljer att flyga i flock över gatan fram och tillbaka samma tid varje sen eftermiddag i höjd med min våning?

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025