Alla relationer vi har ingår i vår livshistoria. På så sätt blir alla lika viktiga, oavsett längden, intensiteten, och om de är bra eller dåliga. Olika områden ingår i vår livshistoria. Om det finns ett område som är tomt på relationer, får det konsekvenser för vårt liv i sin helhet. Vi kan t.ex. ha ett rikt arbetsliv med många relationer, oftast är de inte djupa, men kan vara det. De kan också leda till vänskap. Livslång i vissa fall. Samtidigt kan vi ha ett fattigt hemliv, eller än värre ett liv av våld, osämja eller allmänt dåligt. Vi har även en privat sfär. Alltså behöver alla olika områden i våra liv harmoniera med varandra och gärna vara i harmoni. Så enkelt är det inte. Dock finns möjlighet att ett område kan kompensera för ett annat. Teorin om en individs livshistoria har Paul Ricoeur tänkt på en hel del. Till den grad att vår livshistoria inte startar när vi föds. För vi ingår i våra föräldrars, och deras föräldrars livshistoria osv.

Vad som är essentiellt här är att till en och samma person, har vi inte samma betydelse, dvs. Det är inte så att föräldrar är viktigare än syskon, mor-och farföräldrar, syskonbarn m.fl. I vår kultur ses föräldrarna vara viktigast i ett barns liv, vilket ofta innebär att de ser sig eller förväntas vara det för barnen till och med i vuxen ålder. Kanske livet ut. Det kan vara en belastning eller att barnen förblir alltid föräldrarnas barn. Jag tror man gör sig själv en otjänst som förälder om man inte kan lita på att t.ex. syskon, far- och morföräldrar, m.fl. kan förstå barnen på ett annat sätt.

Det här fäller även av sig när det gäller vänner. Att man har en uppfattning om hur och vad vänskap är, istället för att se att den kan se olika ut. Alla är inte lika varandra. Från en vän, kan man få intellektuell stimulans, en annan ger en många skratt, med en tredje byter man erfarenheter, tröstar, ställer upp för. En fjärde har man djupa filosofiska samtal med, eller om politik, mm.

En vän kan inte med stor sannolikhet leva upp till allt, lika lite som en partner kan göra det. Kanske vi alla ska ta tillvara på familjemedlemmar, släktrelationer och vänskapsförhållande, utifrån vilka de är, mer än att vilja att de ska leva upp till att vara som vi anser de ska vara. 

Om man ser sig själv vara den enda som vet bäst, förminskar man andras betydelse, samtidigt som man fråntar sig själv att utvecklas, lära sig mer och bli mer öppen för andra perspektiv och tänkesätt. Och inte behöva ta hela ansvaret för att en relation ska fungera. Vi behöver inte vara likadana, tycka om samma saker och ha samma smak, intressen mm. för att vara goda vänner. Det kan gott och väl räcka med en flisa av gemenskap. Om det så ”bara” är att se solen gå ner bakom berget eller i horisonten. Varför fokusera på det någon saknar istället för att fokusera på det någon äger. Har man ingenting gemensamt, säger det sig självt. En vänskap är inte möjlig!

Kategorier:Av särskild vikt