Jag har lämnat in min sista text som ska läsas och kommenteras av mina kurskamrater i arbetsgruppen, i början av nästa år. Den tillsammans med andra texter som jag lyckats knåpa ihop, hade aldrig blivit skrivna om jag inte kommit in på Kreativt skrivande vid Södertörns högskola. Det är inga mästerverk, men resultatet av att lära sig skrivandets hantverk av professionella lärare och ett kursupplägg som till stor del fokuserar på vårt skrivande, samt en arbetsgrupp som jag berättat om tidigare inte kan vara bättre, om möjligheten att växa som skrivande person. Nu är jag på väg. När jag jämför mitt språk och sätt att skriva, gestalta mm. i mina vilande manus är skillnaden stor. Jag vågar ta ut svängarna.

Visst lärde jag mig mycket och gör fortfarande av att läsa Tidningen skriva, men till slut genom att lyssna på hur något skulle vara, blev det istället för utveckling en låsning. Istället för att få större lust, var den på väg att tona bort. Och frågan som blev alltmer vanlig var om min stil var bra, dålig eller urusel. Som om allt hängde på andras omdömen. Det jag förstår nu är att varje mening jag skrev, ändring jag gjorde skapade om inte ångest, så i vilket fall en nedstämdhet, som allt mer riskerade förstöra kreativiteten.

Om jag inte hade blivit medlem i Författare på Facebook, hade jag nog med tiden slutat att skriva. Att möta etablerade såväl som aspirerande författare som ställde frågor om hela branschen, förlag, utgivning, skrivande mm. blev en motpol. Jag insåg mer än tidigare vikten av att lära sig hantverket. Att jag kom in på Kreativt skrivande trots att jag var reserv (vilket jag varit flera gånger) trots att jag ansökte långt efter sista ansökningsdatum, fick mig att förstå att det fanns en mening i att inte ge upp. Att jag inte kunde göra det, att jag fortfarande hade en chans. Känslan av att jag borde ge upp utan att kunna göra det var som att leva i limbo. Efter för högt stresspåslag under november med sämre ork, var jag osäker. Ska jag verkligen fortsätta. Men bestämde mig för att hantera veligheten på samma sätt som när jag ska flyga. ”Jag bestämmer mig när jag är på plats.” Det var förlösningen.

Tankar på att jag aldrig kommer få ett manus utgivet finns kvar, men betyder ingenting. Även om jag skulle bli otroligt glad, bli livrädd för att andra ska läsa romanen och ge tummen ner. Jag har fått tillbaka det mesta av lusten att skriva, samt blivit säkrare. Jag skriver inte för att få en bok utgiven, även om att lära sig hantverket har det syftet. Och en bok har jag redan utgiven, min avhandling. Jag trösta mig med att jag har gjort ett avtryck utanför min personliga sfär, om än så litet.

Kategorier:B-Från manus till bok