I förra inlägget skriver jag att inte ens jag själv anser att manuset håller måttet. Vill göra ett tillägg till det. Jag vet det, men oftast inte varför. Varför fortsätter jag då att sända in till förlag. Jo, för när jag sänt iväg manuset, lossnar det och jag inser – nej, det är fortfarande något som inte är bra. Jag vet vad det är när jag läser om. Till nästa gång jag tror att det håller måttet 🙂 .

Men varför inte lämna in till en lektör eller korrektur- och språkgranskare? Om jag hade några hundratusen att avvara skulle jag göra det. Men, det kan jag inte. Och även om jag kunde, är det inte en garanti att något förlag kommer att finna det intressant att utge. Dessutom behöver man lämna in till mer än en lektör för de bedömer manuset olika, enligt en del författare. Därför knogar jag på, på egen hand.

Jag anar dock att mitt problem är strukturen. Det får mig att tänka på när jag skrev avhandlingen. Jag hade för många rubriker, så det blev upphackat. Med för många rubriker gav det ett intryck av att mycket behövde läggas till. Jag löste detta med stjärnor *** när det handlade om samma ämne. Så enkelt kan något lösas. Det är lätt att tro att det är texten, språket, rösten.

När det gäller mitt skönlitterära manuset är det motsatsen som råder. Jag har för långa kapitel. Har ändrat på 100 sidor och det ger ett helt annat intryck. Dessutom upptäcker jag att här behöver jag utveckla vissa kapitel. Har nu också som rubriker använt mig av platser, där de befinner sig. Eftersom de förflyttar sig inte bara inom Aten, utan på resor till olika orter. Jag tror att på det sättet kan mejsla ut scenerna på ett helt nytt sätt. Många scener handlar om dessa oändligt långdragna resorna som tar veckor i anspråk, ridande på åsnor eller till fots. Miljön är viktig, väder och vind mm.

Kategorier:B-Från manus till bok