När jag var i Grekland hade jag ett samtal med en författare, som menade att skrivande alltid är terapeutiskt, från dagboks- till romanskrivande. Hur jag än vred och vände på påståendet landade det inte hos mig. Har inte tänkt så mycket på det sen dess, men en fråga som ställdes på ”Författare på Facebook” som fick mig att komma ihåg detta var om karaktärerna i böckerna vi skriver är vi själva eller delar av oss. Frågan Är jag min huvudkaraktär? behandlar jag i nästa inlägg.

Jag startar med frågan om skrivandet för mig är terapeutiskt och i så fall på vilket sätt. Enligt författaren är skrivandet terapeutiskt aktivt medvetet eller underliggande. Jag skriver inte för att göra upp med något trauma, en dålig uppväxt eller något annat som jag inte ens är medvetet om. Jag skriver inte heller för att må bra, för det är inte alltid bra. Det vet alla som skriver böcker. Som jag själv ser det, finns det bara ett svar. ”Jag kan inte låta bli.” Fast det säger egentligen ingenting. Men för en vän av psykologiska förklaringar kan det betyda att det är något som behöver komma fram i ljuset eller botas. Två av flera synonymer på terapeutiskt är läkande, botande. En vän av psykologin kan mena att det är något som jag måste läka, som jag inte är medveten om. Det ställer jag mig frågande till.

Som jag minns min barndom och speciellt när jag lärde mig läsa och skriva, var att det var historierna som fick mig att bli försjunken i timmar. I min familj läste vi böcker i olika genrer. Det var intressant att lära mig om hur människor levde, tänkte och förutom de vanliga barnböckerna, som Karlsson på taket, Fem-böckerna mm, så läste jag serier om hur människorna levde och svalt i norra Sverige, samt Charles Dickens, När jag kom upp i tonåren läste jag om andra världskriget, fångenskap i Sibirien, Exodus, Stadsserien av Fogelström, om Irland m.fl. m.fl. Läste Bill och Ben under en period :-). Min lust var att lära mig om världen, om politik osv. Jag tyckte och tycker fortfarande om att läsa berättelser, rövarhistorier, äventyrsromaner mm. Men också läsa om svåra människoöden, inte för att läka mig själv, utan för att vidga perspektivet på livet.

Allt detta ser jag som ett intresse av att lära mig om den världen jag lever i. Har svårt att se att detta är terapeutiskt i meningen läka eller bota. Vad ska jag bota? Det finns säkert, men då har jag vänt mig till faktaböcker. Det finns delar i min uppväxt som jag har gjort upp med, men inte genom att skriva romaner, utan snarare i dagboksform. Däremot kan jag använda händelser, elaka och goda människor i mina berättelser. Inte för att läka, utan för att skildra människans olika sidor, onda som goda, och att det är mer hos oss än två sidor. Vi är helheter.

Jag skrev spökhistorier i tredje klass, Om ungdomar som gjorde brott när jag var 14-15 år. Varför gjorde jag det? Har ingen som helst aning, utom att det fanns en historia i mitt huvud.

Som jag ser det, är det en förenkling av människan om man bara ser det enda syftet med att skriva är att läka och bota underliggande känslor hos oss. Vi kan säkerligen skilja på att berätta eller skriva ner en historia för nöjes skull, eller för att peka på hur värderingar i historien och nuet styr oss, utan att det för den skull är spåren efter en komplicerad barndom, eller trauman som behöver komma upp till ytan. utan att det behöver vara ett skrivandet i terapeutiskt syfte.

Kategorier:B-Från manus till bok